Ingen allmängiltig lösning för nyttjande av lågavkastande utdikade torvmarker

Bild

Varje torvmarksområde är unikt och därför måste också den framtida användningen av dem utvärderas skilt i varje enskilt fall. På ett ställe kan en restaurering vara den rätta lösningen, medan man inom ett annat område kan fortsätta med skogsbruk efter askåterföring. På många karga torvmarker lönar det sig inte att göra någonting alls.

  När man efter krigsåren aktivt började torrlägga torvmarker i Finland, tog man först itu med bördiga torvmarker. När det blev vanligare att dika med maskiner, började man på 1960–1980-talen dika ut också kargare och mer glest bevuxna torvmarker.

Beståndstillväxten ökade till en början också på de här torvmarkerna efter utdikningen, men minskade sedan och är nu på ungefär samma nivå som på torvmarker som lämnats i naturtillstånd, säger professor Anne Tolvanen vid Naturresursinstitutet.

– Beståndstillväxten ökade till en början också på de här torvmarkerna efter utdikningen, men minskade sedan och är nu på ungefär samma nivå som på torvmarker som lämnats i naturtillstånd, säger professor Anne Tolvanen vid Naturresursinstitutet.

I vårt land finns totalt cirka 850 000 hektar utdikade, lågavkastande torvmarker, största delen av dem i norra Finland. På lågavkastande torvmarker hämmas beståndstillväxten oftast av en brist på näringsämnen eller ibland av en obalans i tillgången till näringsämnen. Speciellt på lågavkastande torvmarker i södra Finland finns det inte tillräckligt av kalium och fosfor för träden.

Beståndstillväxten är liten på lågavkastande torvmarker. På lågavkastande torvmarker som klassificeras som tvinmark är den årliga tillväxten 0,1–1,0 kubikmeter per hektar. På impediment växer träden ännu sämre, i genomsnitt högst 0,1 kubikmeter per hektar. Det är väldig dåligt jämfört med momarker, där årstillväxten i en väl växande skog kan vara hela tio kubikmeter per hektar.

Fyra alternativ för skötseln

Vad borde man då göra med lågavkastande torvmarker? Enligt Anne Tolvanen finns det ingen universallösning.

– Varje torvmark är unik. Vad som är det rätta sättet att nyttja en torvmark beror på målsättningen och på tidsperspektivet för konsekvensuppföljningen.

Anne Tolvanen nämner fyra alternativa skötselmodeller. De är att fortsätta enligt nuläget, restaurera, tillvarata bioenergi eller återta marken för skogsbruksändamål.

Varje torvmark är unik. Vad som är det rätta sättet att nyttja en torvmark beror på målsättningen och på tidsperspektivet för konsekvensuppföljningen.

Om man avstår från att utnyttja torvmarken, återställs den sannolikt långsamt till naturligt tillstånd. Restaurering innebär att man försnabbar processen genom att täppa igen eller dämma upp diken och ta bort trädbeståndet. Vid produktion av bioenergi avverkar man träden och använder dem för energi, varefter skogsbruket upphör och torvmarken får återställa sig själv.

Skogsbruksmodellen innebär att virkesproduktionen fortsätter efter att man gödslat torvmarken för att åtgärda bristen på näring eller obalansen mellan näringsämnen.

– På grankärr som lämpar sig för skogsbruk finns en stor risk för en negativ inverkan på vattendragen. Men om skogen efter gödslingen brukas enligt kontinuitetsmetoden och vattnet kan ledas till en närliggande våtmark som är i behov av restaurering, kan man till och med få en dubbelvinst, säger Anne Tolvanen.

Eftertanke vid val av torvmarker för restaurering

Restaurering av lågavkastande torvmarker har debatterats flitigt på sistone. Anne Tolvanen uppmanar till eftertanke. Det är inte lönt att återställa alla lågavkastande torvmarker. Även om restaurering ökar den biologiska mångfalden, kan den vara ett dåligt alternativ för klimatet och vattendragen.

Enligt nuvarande kunskap är karga torvmarker faktiskt klimatneutrala i sitt nuvarande, lågavkastande tillstånd. Trädbeståndet binder kol och dikningen förhindrar att det frigörs metan från jordmånen. Om man restaurerar en sådan torvmark, upphör kolupptaget i träden och det börjar frigöras metan.

– Enligt nuvarande kunskap är karga torvmarker faktiskt klimatneutrala i sitt nuvarande, lågavkastande tillstånd. Trädbeståndet binder kol och dikningen förhindrar att det frigörs metan från jordmånen. Om man restaurerar en sådan torvmark, upphör kolupptaget i träden och det börjar frigöras metan.

Anne Tolvanen rekommenderar restaurering av sådana torvmarker som speciellt bidrar till en rik biologisk mångfald. Till dem hör exempelvis torvmarker som är belägna nära skyddsområden och som genom restaurering ökar den sammanlagda arealen av torvmark som redan är eller kommer att vara i naturtillstånd. Bördiga rikkärr och skogskärr är också lämpliga områden för restaurering; de är källor för näringsutsläpp och kan hysa en hög artmångfald till och med på små arealer.

– Restaurering av bördiga torvmarker utgör en risk för vattendragen, men enligt nuvarande kunskap är belastningen kortvarig.

Naturresursinstitutet har för tillfället flera projekt där man studerar lågavkastande torvmarker och möjligheterna att nyttja dem.

Det behövs mer uppmätt data och bättre prognoser innan vi kan göra generaliseringar för behandlingen av lågavkastande torvmarker.

– Det behövs mer uppmätt data och bättre prognoser innan vi kan göra generaliseringar för behandlingen av lågavkastande torvmarker.

Text: Maria Latokartano