Hoppa till huvudinnehållet

Torvmarkernas mångfald och rekreationsbruk

Myrar i naturtillstånd utgör en mycket mångskiftande samling livsmiljöer.

Myrar i naturtillstånd karaktäriseras av två huvudriktningar vad gäller variation: markfuktighet och näringsvärde. De är oberoende av varandra, dvs. de kan både vara mycket våta, flarkrika eller göliga myrar och relativt torra, ofta naturligt skogbevuxna myrar som antingen är näringsrika eller näringsfattiga. Dessutom kan andra mer subtila variationer urskiljas. På grund av denna stora variation är myrarnas betydelse för mångfalden stor. Deras specialitet är i synnerhet arter som anpassat sig till våta förhållanden.

Beroende på landskap har 60–90 procent av myrarna i södra Finland utdikats. Torrläggningen av myrarna har medfört en betydande landskapsekologisk förändring, när mosaiken som tidigare utgjorts av öppen myr och skog har förvandlats till heltäckande skog. Förändringen har avsevärt minskat variationen och mångfalden i myrnaturen.

Dikningen av myrar är den viktigaste orsaken till att arter blivit hotade

Dikning av myrmarker, inklusive långtidsverkan såsom dräneringsutveckling och oligotrofiering, är den främsta orsaken som gjort att arter blivit hotade och dikningen är sålunda ett framtida hot mot utsatta myrnaturtyper, som enligt den senaste bedömningen utgör hälften (54 %) av alla myrnaturtyper. De mest hotade växtplatserna är frodiga myrtyper, dvs. rikkärr, skogskärr, starrskogskärr och rikkärrsartade skogskärr, av vilka en del till följd av dränering redan har övergått till kategorin momarker.

54 % av myrnaturtyperna är hotade.

Arter som lever i öppen terräng eller anpassat sig till våta förhållanden i näringsrika torvmarker har lidit mest av skogsdikningen. Omkring en tredjedel (33,2 %) av alla rödlistade myrmarksarter lever främst på rikkärr. Ser man på antalet arter så utgörs de rödlistade arterna främst av insekter, särskilt fjärilar och tvåvingar, men på listan finns även många mossor och kärlväxter samt vissa lavar och fågelarter.

De flesta rödlistade myrmarksarter är insekter.

På myrar i naturtillstånd finns det inte arter som skulle gynnas av torrläggningen av torvmarkerna. I stället har skogsdikningen främst gynnat de skogsarter som är typiska för fastmarker. Vissa dikade torvmarksskogar kan därför vara värdefulla på grund av totala mängden arter, trots att den ursprungliga myrmarken blivit artmässigt fattigare. Dikena bildar egna mikromiljöer i torvmarksskogarna, och de kan vara till nytta för vissa arter, men för andra utgör de fysiska hinder.

Mångfalden i dikade myrar kan förbättras genom restaurering. Det finns redan många goda erfarenheter av hur väl restaureringen fungerar.

Det finns många goda sidor med myrarna

Myrarna bidrar till naturens ekosystemtjänster. Vid sidan av virke, ökad mångfald och kolbindning är de ekosystemtjänster som myrarna tillhandahåller översvämningsskydd och vattenrening, rekreationsbruk samt olika sociokulturella fördelar såsom vackra landskap och lugn och ro. Dessutom kan torven användas som energikälla och växtunderlag. Numera utvecklas nya användningsformer för både torv och myrväxter.

I jämna låglänta områden kan myrar lagra stora mängder vatten, vilket gör det möjligt för dem att fungera som buffert när avrinningen varierar under växtsäsongen. Torv i naturliga myrar filtrerar näringsämnen och sediment och används därför ofta som ytavrinningsfält för diknings- och torvproduktionsområden.

Många olika rekreationsformer för myrar

Myrarna används bland annat för plockning av hjortron och tranbär, vandring, fågelskådning och jakt. Olika typer av myrar är lämpliga för rekreation på olika sätt beroende på rekreationsform och årstid. För bärplockare är framför allt trädbevuxna myrar och tallmossar idealiska, medan fågelskådare föredrar öppna och våta miljöer där det häckar arter som är typiska för dessa områden.

Myrarna är också betydelsefulla med tanke på landskapets skönhet, lugn och ro, och andra naturupplevelserna. Dikning försvagar i regel myrarnas rekreationsvärde. Eftersom potentialen för rekreation till stor del beror på myrens tillgänglighet, duger även dikade myrar i närheten av bebyggelse till rekreation.

Myrarna är också viktiga för renskötseln

Renkalvarna når sin slaktvikt främst av den föda de får från myrarna under sommaren. Näringsrika myrar i naturtillstånd är renens viktigaste sommarbetesområde, vars omfattning och kvalitet har försämrats avsevärt genom skogsdikningar och torvproduktion. Renens sommarbetesområden kan återställas särskilt genom att restaurera näringsrika skogsdikade myrar.

Mer information