Torvmarksskogarnas virkesproduktion och miljökonsekvenser

Alla skogar som växer på torvmark kallas för torvmarksskogar. I Finland finns det 4,7 miljoner hektar dikad torvmarksskog och 0,8 miljoner hektar odikad torvmarksskog. Torvmarksskogarnas andel vad gäller det totala trädbeståndet i Finlands skogar är cirka 23 procent och cirka 20 procent av trädbeståndets tillväxt och avverkning. Enligt uppskattningar kommer andelen av avverkningsuttaget från torvmarksskogarna att öka något fram till 2030-talet.

På regional nivå varierar betydelsen av virkesproduktionen på torvmarker i Finland. Betydelsen är störst i landskapet Norra Österbotten, där omkring 37 procent av skogsmarken utgörs av dikad torvmark. De flesta torvmarksskogarna befinner sig i tillväxtstadiet, men andelen avverkningsmogna skogar ökar kraftigt.

Verksamhet i torvmarksskogar förutsätter att miljökonsekvenserna alltid beaktas när man gör något.

Dikningen av torvmarkerna har ökat utsläppen av växthusgaser från jordmånen och belastningen av sediment och näringsämnen på vattendragen. När det gäller både klimat- och vattendragsutsläpp är det viktigt att undvika att dräneringen blir onödigt kraftig när man dikar myrmarker. Å andra sidan urlakar en alltför hög vattenyta näringsämnen.

Vid normalt trakthyggesbruk, dvs. skogsskötsel med slutavverkning, bör hänsyn tas till metoden och tidpunkten för iståndsättning av dikena. Av skogsdikena bör endast de nödvändigaste rensas, eftersom alltför djupa eller onödigt grävda diken inte bara orsakar extra växthusgasutsläpp utan även belastar vattendrag och medför onödiga kostnader.

På torvmarker förnyas skogarna naturligt bättre än skog på mineraljordar. Vid valet av skogsförnyelsemetod bör man alltid beakta möjligheterna till att utnyttja naturlig föryngring och underväxt, dvs. plantor som uppkommit före förnyelseavverkningen och små träd. Efter slutavverkningen minskar växtlighetens avdunstning kraftigt för en lång tid framåt, och de hydrologiska förhållandena på växtplatsen förändras – grundvattennivån kan stiga upp nära markytan. En alltför hög markfukt är inte bra för plantbeståndets tillväxt. Å andra sidan bör man också undvika sådan markberedning som kraftigt torkar ut marken eftersom torvens nedbrytning då ökar.

Kontinuerligt skogsbruk är en metod där man i stället för omfattande kalhyggen utför plock-, luck- eller teghuggningar. Syftet med alla metoder för torvmarker är att trädbeståndet ska hålla grundvattennivån på en lämplig nivå, varvid det inte uppkommer något behov av iståndsättningsdikningar.  Utan ett trädbestånd som avdunstar vatten stiger grundvattennivån för högt, vilket orsakar metanutsläpp och försämrar trädens tillväxtförhållanden. Iståndsättningsdikningar blir då absolut nödvändiga för trädens kommande tillväxt.

Vid kontinuerligt skogsbruk är det viktigt med god planering och väl utförd avverkning. Då minskar virkeskapitalet inte alltför mycket, dvs. trädbeståndets förmåga att avdunsta förblir tillräcklig och å andra sidan bevaras underväxten så väl som möjligt.

Det finns många metoder för kontinuerligt skogsbruk som passar olika situationer. Det som är gemensamt för alla behandlingsmetoder är dock att deras inverkan på skogens tillväxt, produktion och ekonomiska avkastning ännu inte kan förutspås alldeles exakt. Det är dock redan nu möjligt att för skogsägare som betonar miljövärden rekommendera metoder för kontinuerligt skogsbruk i torvmarksskogar.

Gödsling med aska kan öka trädbeståndets tillväxt och förbättra torvmarksskogens kolbalans under 30–40 år på växtplatser med rikligt med kväve i torven. Den positiva effekten varar så länge trädbeståndet inte avverkas i någon större utsträckning.

Gödslingen ökar kolets mängd i trävirket, men kan samtidigt bidra till att torven bryts ner. Effekterna på torvnedbrytning bör utredas noggrannare innan man slutgiltigt kan bedöma hur klimatvänlig askgödslingen är. När det gäller gödslingsinvesteringens inverkan på klimatet är det också avgörande hur trädbeståndet utnyttjas och hur långlivade slutprodukter man använder träråvaran till.

På ståndorter som är karga, kvävefattiga och har ett tjockt torvlager är gödslingen inte till någon större nytta vare sig ur ett ekonomiskt eller klimatmässigt perspektiv.

Askgödslingens belastning på vattendragen är liten, särskilt om man ser till att inte sprida askan i dikena. Urlakningen av de näringsämnen som är skadligast för mottagande vattendrag, kväve och fosfor, ökar knappast till följd av askgödsling.

Nyligen genomförda studier har visat att belastningen på vattendrag från dikade områden är betydligt större än vad tidigare uppskattats. Belastningen på vattendrag ökas ytterligare av att kalhyggen på torvmarker håller på att öka och de har en stor inverkan på markens vattenhushållning och belastningen på vattendrag. Kontinuerligt skogsbruk anses vara det mest lovande alternativet för att bekämpa belastningen på vattendragen.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas valet av den vattenskyddsmetod som ska genomföras i samband med åtgärderna och dimensioneringen av konstruktionerna. Även inom kontinuerligt skogsbruk är det viktigt med en övergripande planering för att hålla vattenhushållningen under kontroll. Vid planeringen av skogsbruk i en torvmarksskog är det nödvändigt att beakta hela avrinningsområdet.

Också skogens dikessystem måste ses som en helhet. Alla diken kan inte lämnas orensade för evigt, inte ens vid kontinuerligt skogsbruk. Ett dike kan till exempel transportera stora mängder vatten från ovanliggande område genom eller förbi den skog som planeringen gäller. Om man låter ett sådant dike dämmas igen, kan det leda till en uppdämning som trädbeståndet inte kan bemästra. Å andra sidan visar de senaste forskningsresultaten att det är möjligt att sörja för en tillräcklig torrläggning av torvmarksskog med diken som är betydligt grundare än de nuvarande rekommendationerna.

Inom vattenskyddet bör man särskilt satsa på att utveckla skogsbruksmetoderna. Med befintliga vattenskyddsmetoder är det svårt att stävja belastningen från till exempel kalhyggen.