Många obesvarade frågor rörande torvmarksskogarnas förnyelse vid kontinuitetsskogsbruk

Bild

Torvmarksskogar som under en längre tid drivits upp som olikåldrig skog är än så länge sällsynta, och därför finns det ont om empiriskt data om plantuppslag och kronskiktens återhämtning efter avverkning.

Metoder för kontinuitetsskogsbruk studeras med sikte på att hitta en lösning på klimat- och vattenriskerna inom torvmarksskogsbruket, men det råder fortfarande ovisshet kring beståndsförnyelsen.

”De för närvarande längsta studierna av plantuppslaget vid kontinuitetsskogsbruk efter plockhuggning omfattar fyra eller fem tillväxtperioder efter avverkningen. Med andra ord saknas det långtidsuppföljning av olikåldriga granbestånd, och därför är många frågor obesvarade. Från försök på dikade grankärr som förnyats genom luckavverkning finns uppmätt data från 13 tillväxtperioder, och om dem kan vi med andra ord dra slutsatser om plantuppslaget”, säger specialforskare Markku Saarinen vid Naturresursinstitutet.

De bästa förutsättningarna för att lyckas med kontinuitetsskogsbruk finns på grankärr där beståndet redan är flerskiktat tack vare åldersvariation inom plantuppslaget.

De bästa förutsättningarna för att lyckas med kontinuitetsskogsbruk finns på grankärr där beståndet redan är flerskiktat tack vare åldersvariation inom plantuppslaget.

”I sådana skogar kan man ganska snabbt åstadkomma en diameterfördelning som lämpar sig för plockhuggning av flerskiktad skog”, säger Markku Saarinen.

På bördiga talldominerade torvmoar kan ett flerskiktat bestånd uppnås genom två steg, med hjälp av den ofta naturligt uppkomna granunderväxten. Det tar dock betydligt längre tid att uppnå den eftertraktade beståndsstrukturen.

”Med hjälp av granunderväxten är det också möjligt att övergå till ett flerskiktat bestånd på lingontorvmo. Visserligen är det osäkert hur lönsamt det är att driva upp gran på sådana ståndorter", säger Markku Saarinen.

Nya plantor uppkommer sämst på ristorvmoar, där buskvegetation, riklig väggmossa och en tjock mårfilt hindrar fröna att gro. Naturresursinstitutets senaste studier av plantuppslaget antyder att skogsförnyelsen på ristorvmoar kan lyckas bättre efter lätt markberedning än vad tidigare studier påvisat.

Val av skogsbrukssystem efter ståndort

Torvmarksskogarna är inte alla lika, utan det finns stor variation i såväl trädbeståndet som växtplatserna. Det gäller att välja metod för skogsskötsel och avverkning enligt platsen.

Kontinuitetsskogsbruk med plockhuggning lämpar sig vanligen för granbestånd. Tallen kräver däremot mer ljus och mer utrymme för att växa, och därför är skogsbrukssystem som kombinerar överståndare, småskalig luckhuggning och kanthuggning bättre lämpade för beståndsföryngring.

Ståndortens bördighet och avverkningsmetoden inverkar på avverkningsintervallen, säger Markku Saarinen.

”Ståndortens bördighet och avverkningsmetoden inverkar på avverkningsintervallen”, säger Markku Saarinen.

Avverkningarna bör läggas in så att avdunstningen via trädbeståndet är tillräcklig för att bevara en lämplig grundvattennivå.

Den optimala grundvattennivån med tanke på utsläppen av koldioxid och metan är cirka 30 cm.

Det gäller att vara förberedd på nya angrepp av rotticka

Kontinuitetsbruk av torvmarksskogar medför också risker, framför allt för spridning av rotticka.

På sistone har man dessvärre påträffat rotticka även i torvmarksskogar, säger specialforskare Sakari Sarkkola.

”Man trodde länge att torvmarksskogarna var resistenta mot rotticka. På sistone har man dessvärre påträffat rotticka även i torvmarksskogar”, säger specialforskare Sakari Sarkkola.

Förmodligen har torvmarksskogarna hittills skonats från rotticka genom att de oftast avverkats under vintern. På momarker är utbredningen av rotticka förknippad med sommaravverkning.

Forskare påpekar att detta misstag inte ska upprepas i torvmarksskogarna. Antingen ska träden avverkas på vintern när marken är frusen eller så ska de avverkade stubbarna behandlas med bekämpningsmedel.

Dessutom gäller det att vara förberedd på problem med näringsförsörjningen.

”Störningar i näringsförsörjningen kan spela en överraskande stor roll för plantupplaget. Till exempel är kaliumbrist vanlig i torvmarksskogar”, säger Sarkkola.

Det behövs mer forskning

Torvmarksskogar som under en längre tid vårdats som olikåldrig skog är än så länge sällsynta, och därför är det brist på empiriska data om lämplig beståndstäthet för plantsuppslag och kronskiktens återhämtning efter plockhuggning.

I offentligheten framförs ståndpunkter både för och emot kontinuitetsskogsbruk. Forskarna efterlyser en sansad debatt, eftersom det inte finns mycket forskning och praktiska rön att tillgå och det inte går att göra långtgående generaliseringar.

Nya preliminära resultat tyder dock på att åtminstone vattenpåverkan kan minskas avsevärt med kontinuitetsbruk.

Kontinuitetsskogsbruk innehåller ett brett urval av olika metoder bland vilka skogsägaren kan välja den lämpligaste för sig själv och sin skog.

”För den som bara strävar efter effektivitet i skogsbruket, antingen som maximal tillväxt eller maximalt virkesuttag, kan traditionellt trakthyggesbruk vara det bästa alternativet, särskilt om trädbeståndet vid beslutstidpunkten är homogent och fortfarande befinner sig i gallringsskogsfasen”, säger Markku Saarinen.

Enligt Saarinen kan skogsägaren med fördel pröva kontinuitetsbruk om avsikten är att främja andra syften på ett mer övergripande sätt, minska miljöbelastningen från utdikade torvmarksskogar och skapa mångsidigare beståndsstruktur. 

Enligt Saarinen kan skogsägaren med fördel pröva kontinuitetsbruk om avsikten är att främja andra syften på ett mer övergripande sätt, minska miljöbelastningen från utdikade torvmarksskogar och skapa mångsidigare beståndsstruktur. 

”I granbestånd på bördiga skogsdikningsområden kan kontinuitetsbruk vara den ekonomiskt mest lönsamma lösningen, särskilt i ett redan flerskiktat bestånd. Å andra sidan bör man med fördel överväga omställning till kontinuitetsbruk även i homogena bestånd, om beståndet redan är slutavverkningsmoget. Orsaken till det är att kalhyggen har en särskilt stor miljöpåverkan på bördiga dikningsområden”, tillägger Markku Saarinen.

Text: Maria Latokartano