Fortfarande alltför kraftiga tag för iståndsättningsdikning – måttligare dikesdjup skulle vara bättre för både träden och miljön

Bild

Om torvmarksskogen inte växer, tror många fortfarande att det är fel på torrläggningen. I själva verket kan överdimensionerade diken medföra att torvmarksskogen torkar ut. Samtidigt uppkommer onödig belastning på vattendragen och atmosfären.

Iståndsättningsdikning kan utföras med betydligt mer moderat dikesdjup, anser experter vid Naturresursinstitutet. I dag grävs dikena ofta djupare än vad som anges i skogsvårdsrekommendationerna, till och med 1,20–1,30 meter.

Så djupa diken förbättrar inte förhållandena för träden, utan kan tvärtom leda till för låg vattennivå och torka. Samtidigt ökar utsläppen till luft och vatten.

All gräva diken djupare än en meter ger nästan aldrig någon extra nytta, säger specialforskare Sakari Sarkkola

”All gräva diken djupare än en meter ger nästan aldrig någon extra nytta”, säger specialforskare Sakari Sarkkola.

Tegdiken med ett djup på 90 cm räcker till för torrläggning av förnyelsesytor. I gallringsskogar räcker det med 60–70 cm. Om möjligt ska man undvika att rensa avloppsdiken.

Gamla attityder bromsar

Forskarna menar att det fortfarande finns gamla och delvis felaktiga attityder kring iståndsättningsdikning och att de motverkar införandet av nya metoder.

Om torvmarksskogen inte växer, brukar man först tänka att felet ligger i dålig torrläggning. I verkligheten kan det vara fråga om att näringsförsörjningen är ur balans, säger specialforskare Hannu Hökkä.

”Om torvmarksskogen inte växer, brukar man först tänka att felet ligger i dålig torrläggning. I verkligheten kan det vara fråga om att näringsförsörjningen är ur balans, säger specialforskare Hannu Hökkä.

Hökkä hänvisar till en studie om gödslingseffekten på olika breda avstånd mellan diken. Gödslingen gjorde bäst nytta vid det bredaste avståndet som omfattades av studien.

”Det tyder på att marken torkade ut för mycket med ett tätare dikesavstånd och den bästa gödslingseffekten uteblev."

Möjligt att uppnå stora utsläppsminskningar

Med grundare diken kan det vara möjligt att minska vattenpåverkan och koldioxidutsläppen med hälften, säger Sakari Sarkkola.

”Grunda diken verkar inte heller öka risken för metanutsläpp. Det översta markskiktet har ett tillräckligt syresatt skikt med mikrober som bryter ner metanet i sin metabolism innan det kommer ut i atmosfären.”

Varje dike behöver inte rensas

Forskarna ser utrymme för förbättring också i behovsprövningen för iståndsättningsdikning samt i utformningen och byggandet av vattenvårdskonstruktioner.

Man ska aldrig iståndsättningsdika bara för säkerhets skull eller endast titta på dikenas skick. Besluten gällande dikningen måste göras med särskild hänsyn till den potentiella avdunstningen från trädbeståndet. Dessutom ska man beakta förekomsten av grundvattenområden och sura sulfatjordar, säger Sarkkola.

”Man ska aldrig iståndsättningsdika bara för säkerhets skull eller endast titta på dikenas skick. Besluten gällande dikningen måste göras med särskild hänsyn till den potentiella avdunstningen från trädbeståndet. Dessutom ska man beakta förekomsten av grundvattenområden och sura sulfatjordar”, säger Sarkkola.

Vid dikesunderhåll är det inte nödvändigt att rensa alla diken. Av tegdikena rensas endast de som dränerar ett område som verkligen behöver torrläggas ytterligare.

”Vi har försökt föra fram det här budskapet, trots att det känns motigt. Fackfolket oroar sig för att marken blir vattensjuk."

Nuvarande vattenvård är otillräcklig

På grund av överdimensionerad iståndsättningsdikning har största delen av de vanligaste vattenvårdskonstruktionerna, som sedimenteringsbassänger och slamfällor, visat sig vara otillräckliga.

Den nuvarande vattenvården räcker inte till för att bromsa upp förmörkning och eutrofiering av vattendrag, säger Hannu Hökkä.

"Den nuvarande vattenvården räcker inte till för att bromsa upp förmörkning och eutrofiering av vattendrag”, säger Hannu Hökkä.

Grundare diken är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte till som den enda vattenvårdsåtgärden. Därtill behövs nya metoder och bättre planering av vattenvården.

”I planeringsfasen bör man att stanna upp och överväga de bästa lösningarna för en effektiv vattenvård i varje enskilt fall. Man ska inte bara välja det enklaste alternativet och anlägga en sedimenteringsbassäng som alltid tidigare, om det inte är det bästa alternativet med tanke på vattenvården”, säger Sarkkola.

Torka ökar risken för torvbränder

Den traditionella uppfattningen är att uttorkning inte är något problem på torvmarker. I dag vet man att i synnerhet vitmossetorven kan torka ut alltför mycket under långa torrperioder.

”Torvmarker som drabbats av torka kan förekomma i hela landet, ända uppe i norra Finland. Problemet med uttorkning kan bli ännu större inom kort”, säger Hannu Hökkä.

Torkan stör trädens tillväxt och ökar risken för torvbränder.

”Vi har redan sett stora torvbränder i Muhos och i Kalajoki. Branden kan gå väldigt djupt i den torra torven och vara mycket svår att släcka”, säger Sakari Sarkkola.

Text: Maria Latokartano