Kolet i moskogar lagras i nästan lika stor utsträckning i mineraljorden som i stamveden
Naturresursinstitutet (Luke) har genomfört en ny studie, som granskade storleken på kolreservoaren i moskogar samt kolreservoarens fördelning mellan olika stratum i skogsekosystemet, både över och under markytan. Dessutom mättes trädens förnaproduktion och det kolflöde som följer med vattnet som strömmar genom ekosystemet. I det ekosystem som moskog utgör fanns de största kolreservoarerna i granbestånd i södra Finland och de minsta i tallbestånd i norra Lappland. De största kolmängderna fanns lagrade i stamveden och mineraljorden.
Undersökningen omfattade sju tallbestånd och åtta granbestånd, som ingår i FN:s skogsprogram (ICP-Forests, Intensive monitoring of forest ecosystems). Merparten av observationsytorna fanns i ekonomiskogar. Skogsbestånden var cirka 55–200 år gamla och hade ett virkesförråd som motsvarade de genomsnittliga virkesförråden hos avverkningsmogna skogar.
Observationsytorna i undersökningen fanns inom ett område som sträckte sig från nordligaste Lappland till södra Finland. Kolreservoaren i skogsekosystemet var minst i tallbeståndet i norra Lappland, 81 ton/ha. Den största kolreservoaren uppmättes i ett granbestånd med många träd i södra Finland, 260 ton/ha. Många biomassastratum hade större kolreservoarer i söder än i norr. Ett undantag var att mängden kol som fanns lagrad i finrötterna och undervegetationen var större i norr än i söder.
”I de karga förhållandena i norr är trädens konkurrens om näringsämnena hårdare än konkurrensen om ljuset. För att trygga tillräcklig tillgång till näringsämnen och vatten satsar vegetationen därför mer på rötterna än i södra Finland”, berättar Päivi Merilä, som är ledande forskare på Naturresursinstitutet.
Kol i stammarna och jordmånen – den totala kolreservoaren är större i granbestånd än i tallbestånd
Den största kolmängden, i medeltal 30 procent av kolet i studerade moskogar, fanns i trädens stammar. Förutom stamvirket spelade även jordmånen en betydande roll som långtidsreservoarer för kol. I medeltal fanns 28 procent av kolreservoaren i skogsekosystemen i mineraljorden, medan en mindre andel – cirka 13 procent – fanns i humusskiktet.
”I fortsättningen bör det göras en särskild satsning på att observera kolreservoaren i mineraljorden under humusskiktet och hur den utvecklas”, understryker Antti-Jussi Lindroos, specialforskare på Naturresursinstitutet.
På grund av skillnaderna i bördighet mellan växtplatserna var den totala kolreservoaren i granbestånden i medeltal 40 procent större än hos tallbestånden, och därmed var kolreservoarerna större i granbestånden än i tallbestånden hos de flesta av biomassastratumen. Undantag var undervegetationen och skikten av förna, där kolreservoaren var större i tallbestånden än i granbestånden.
”Information om kolreservoarerna i skogsekosystem behövs till exempel när man bedömer vilka effekter skogsbruk har på skogarnas kolbindningskapacitet samt för att validera modeller som simulerar förändringar i skogsbeståndens kolreservoarer”, konstaterar Päivi Merilä.
Studien ingår i projektet för utveckling av markdata, som hörde till klimatåtgärdspaketet Fånga kolet, som jord- och skogsbruksministeriet genomförde inom markanvändningssektorn. Åtgärderna syftar till att minska växthusgasutsläppen från jord- och skogsbruk och annan markanvändning och att stärka kolsänkorna och kolreservoarerna.
