Vattenvårdsåtgärderna i torvmarksskogar är ofta ineffektiva

Bild

Studierna av torvmarksskogsbrukets vattenpåverkan har kullkastat många gamla uppfattningar. Samtidigt har det kommit fram nya frågor som man nu söker svar på. Det står redan klart att den nuvarande typen av vattenvård med sedimenteringsbassänger och slamfällor inte är tillräckligt effektiv.

Enligt Naturresursinstitutets experter har en stor del av vattenvårdsåtgärderna inom torvmarksskogsbruket ingen effekt.

Ofta genomförs vattenvården helt rutinmässigt, enligt minimikraven. Man anlägger sedimenteringsbassänger eller slamfällor, som ibland inte fångar upp någonting alls, säger ledande forskare Mika Nieminen.

”Ofta genomförs vattenvården helt rutinmässigt, enligt minimikraven. Man anlägger sedimenteringsbassänger eller slamfällor, som ibland inte fångar upp någonting alls”, säger ledande forskare Mika Nieminen.

Sedimenteringsbassänger och slamfällor är fördjupningar eller breddningar i tegdiken eller avloppsdiken som grävs i samband med dikesunderhåll. Avsikten är att de ska stoppa fasta partiklar som transporteras med vattnet. Det är dock osäkert om de har någon effekt.

”En sedimenteringsbassäng eller slamfälla som når ner till eroderande mineraljord kan leda till att fasta partiklar snarare sköljs ut än fångas upp. I en studie som genomfördes redan för 20 år sedan var det bara omkring hälften av bassängerna som fångade upp fasta partiklar, medan hälften inte gjorde det eller ökade belastningen av fasta partiklar. Lösliga näringsämnen eller humus fångas inte upp i dem över huvud taget”, säger Mika Nieminen.

Klimatförändringen påverkar avrinningen

Torvmarksskogsbrukets inverkan på vattendragen är en aktuell fråga, då virkesuttaget från torvmarksskogarna kommer att öka betydligt inom den närmaste framtiden. Problemet är särskilt ökande transport av lösliga näringsämnen och humus i vattnet eftersom de flesta vattenvårdskonstruktioner inte har någon effekt alls.

Samtidigt introducerar man i snabb takt nya skogsbruksmetoder och vi saknar långtidsdata om deras vattenpåverkan, säger specialforskare Tuula Larmola.

”Samtidigt introducerar man i snabb takt nya skogsbruksmetoder och vi saknar långtidsdata om deras vattenpåverkan”, säger specialforskare Tuula Larmola.

Ytterligare en utmaning för forskningen är klimatförändringarna, vars påverkan kan redan ses i uppmätt data för vattendragen.

”I alla studerade områden har avrinningen ökat under vintern medan den har minskat under våren. Vi vet ännu inte vilka konsekvenser förändringen har på vattenvården”, säger Mika Nieminen.

Våtmarker kan nollställa vattenpåverkan

Utöver näringsämnen och fasta partiklar transporteras också humus som orsakar att vattnet från torvmarksskogarna blir brunt. I områden med sura jordar föreligger också en risk för urlakning av tungmetaller, som kvicksilver och kadmium.

”Den största belastningen uppstår då torvmarkerna har torrlagts. Den näst största belastningen orsakas av kalhyggen och den tredje största av dikesrensning”, säger Mika Nieminen.

Det effektivaste sättet att motverka belastning på vattendragen är att leda vattnet från ett dikat område antingen till en naturlig torvmark eller våtmark.

I en naturlig torvmark och våtmark stannar vattenflödet upp och näringsämnena fångas upp så effektivt att det är möjligt att nollställa skogsbrukets vattenpåverkan, säger Nieminen.

”I en naturlig torvmark och våtmark stannar vattenflödet upp och näringsämnena fångas upp så effektivt att det är möjligt att nollställa skogsbrukets vattenpåverkan”, säger Nieminen.

Oftast måste våtmarker anläggas genom att restaurera en del av en utdikad torvmark. Restaurering ökar belastningen av vattnen i början, men på lång sikt börjar våtmarken ta upp näringsämnen.

Hittills har våtmarker använts i begränsad omfattning inom vattenvården. Ofta kan lägenhetsgränserna ställa till med problem om avverkningsfiguren och det lämpliga området för en våtmark är belägna på olika markägares ägor. I allmänhet skulle man med fördel inom vattenvården kunna övergå från planering av gårdsenheter till planering av avrinningsområden.

Nya forskningsfrågor

Torvmarksskogsbrukets vattenpåverkan har undersökts aktivt på sistone, och många gamla uppfattningar har kullkastats.

”I nästan 50 år trodde man att belastningen på vattendragen efter dikning återgår till samma nivå som på naturliga torvmarker inom ett tjugotal år. Men så är det inte, utan belastningen ökar till och med ju mer tid det gått efter dikningen”, säger Mika Nieminen.

Samtidigt har man hittat nya kunskapsluckor som forskarna nu vill täppa till. En intressant forskningsfråga är utsläppen av växthusgaser från diken.

”Trots att arealen är liten har dikena en stor inverkan på utsläppen. Diken i torrlagda torvmarksskogar står för upp till 100 procent av metanutsläppen från det dikade området, eftersom tegarna på torvmoar i genomsnitt fungerar som sänkor för metan. När bruket av torvmarksskogen ändras och dikesunderhållet minskar, växer dikena igen med mossa. Det verkar som att mossan minskar metanutsläppen från dikena”, säger Tuula Larmola.
 

Text: Maria Latokartano