Sari Mikkola från Siikalatva hjälper forskarna att identifiera vargflocken som lever i närheten av hennes ekogård
Att hitta dna-prover handlar enligt Sari Mikkola om tur. I år har hon haft gott om tur: hon har tillvaratagit ett tjugotal prover på sin ort. Saris motivation att samla in vargspillning är kunskapsbegär.
Sari Mikkola har en ekogård som ligger i ett vargrevir. Dessutom är det inte långt till gränsen av en annan flocks revir. Gården har ett tjugotal am- och dikor och ungefär lika många ungdjur och avelstjurar. Avsikten är att utöka verksamheten de närmaste åren.
”Vi har lyckligtvis inte haft några vargangrepp tillsvidare”, säger Sari.
I vinter har vargar kommit in på gårdar i kyrkbyn. Dna-analyserna förväntas avslöja vilka individer det handlar om. ”Vi vet inte ännu vem det är som stryker omkring gårdarna. Är det den lokala flocken eller strövargar?”, funderar Sari.
Andra vintern med provinsamling
Sari Mikkola samlade in de första vargspillningarna för dna-prover på vintern för ett år sedan. Idag är hon ansvarsperson för dna-insamlingen i sin region. Ansvarspersonen delar ut provsamlingspaket till insamlarna, samlar in proverna och skickar dem för analys.
”Ursprungligen var det kunskapsbegäret som fick mig att börja samla vargspillning”, säger Sari. ”Vi kan ju prata och räkna och dra slutsatser bäst vi vill, men det är dna som ger oss fakta.”
Enligt Sari har de flesta proverna tillvaratagits i närheten av kadaver. ”Om vargarna har tagit en älg, kan man hitta flera prover där. Annars ska man nog har tur.”
För ett år sedan hittade hon vargspillning på sin egen åker. Sari rör sig ute med sina två hundar. Om de råkar hitta en spårlöpa börjar hon söka efter spillningar längs den. Man ska alltid följa spåren bakåt, för att inte störa flocken.
Fakta om antalet djur och deras rörelser
Antalet djur i Rantsilaflocken bekräftades med hjälp av dna. ”De var inte alls så många som man kunde tro utifrån spåren och iakttagelserna. Det var samma individer som först strök omkring här och sedan ett par dagar senare på ett helt annat ställe.”
Enligt Sari visste man självfallet från tidigare att vargarna rörde sig över stora områden, men dna hjälpte att pricka in dem på kartan. Spillningsprover av en och samma varg tillvaratogs från ett stort område.
”Jag tycker att det är intressant att veta vilka vargindivider som rör sig här”, säger Sari. ”Dessutom lugnar det läget bland invånarna när man får exakt information om rovdjuren.”
Ta del av livet på Sari Mikkolas ekogård på Facebook (på finska).
Dna-insamlarna är #vargarnapåspåret.
Ta del av fler berättelser:
