Redo för betesperiodens utmaningar

Återigen står vi inför en arbetsdryg betesperiod. Sommaren medför gårdsbesök och olika sätt att skydda husdjuren mot rovdjur.

Författare: Mikko Jokinen, Finlands viltcentral

En VargLIFE-planerare, som kom till en tamdjursgården, hade inte jaktlicenser för varg, trots att man flera gånger under sommaren frågat mig om dem. Ibland halvallvarligt leende, ibland med hopbitna tänder och garanterat på allvar. De metoder som VargLIFE-projektet använder för att förebygga skador skadar inte vargen. Som en absolut sista utväg, när det inte finns någon annan tillfredsställande lösning för att förhindra skador, kan Finlands viltcentral ansöka om dispens för att döda en varg.

Innan betesperioden börjar ska projektets projektplanerare göra en riskanalys för att identifiera de områden där risken för tamdjursskador orsakade av vargar är störst. Vid riskanalysen används bland annat uppgifter om tidigare tamdjursskador orsakade av vargar, vargobservationer, lokalisering av djurgårdar i vargrevirområden samt betande djurarter och deras antal. Analysresultaten styr planerarnas arbete. Tamdjursgårdar på sannolika riskområden kontaktas i början av sommaren för ordnande av rådgivningsbesök.

Under de senaste åren har vargskador på boskapen oftast drabbat gårdar som föder upp får. De grundläggande orsakerna till skadorna är förståeliga. På sommaren betar flera tusen får samtidigt på betesmarkerna. Jämfört med hjortdjur, som är vargens naturliga föda, är får ett lätt byte. Vargen agerar opportunt kanske för att göra det lättare att mata eventuella valpar. Skadorna under hösten antas ha samband med vargvalpars inlärning av jaktmetoder.

Vid gårdsbesöket bekantar man sig med betesmarkerna och går igenom riskfaktorerna med gårdsägaren. Man analyserar riskerna för vargskador. Tillsammans med gårdsägaren går man igenom om djurskyddsåtgärder redan har vidtagits tidigare och om till exempel ett rovdjursstängsel kunde vara en lämplig lösning för gården eller om gården vill prova på metoder som testas. Man kommer alltid tillsammans överens om gårdsbesök, och det är frivilligt att anlita tjänsten.

Information om vargar finns idag tillgänglig på Internet. De senaste vargobservationerna, revirområdena, uppskattningarna av populationen eller till exempel DNA-analyser av vargar kan granskas med några musklick (luonnonvaratieto.luke.fi). På gårdsbesöket går jag igenom de viktigaste sidorna med information tillsammans med djurägarna. Utöver omfattande information om vargar visar jag hur man på viltcentralens webbplats hittar kontaktuppgifterna till den lokala jaktvårdsföreningen och rovdjurskontaktpersonen (riista.fi). Dessa aktörer har i allmänhet den senaste informationen om förekomsten av stora rovdjur i regionen. Det är också bra för gårdsägaren att veta var man kan anmäla eventuella observationer av stora rovdjur.

De gårdsägare som dagligen arbetar med djur är proffs på djurens beteende. Det är lätt för dem att förstå varför rovdjur är intresserade av tamdjur, och varför vargar kan befinna sig i närheten av betesmarker. Även om det finns kunskap och också förståelse är det klart att ju oftare en varg påträffas nära betande djur, desto större blir oron för djurens säkerhet.

(Texten fortsätter efter bilden.)

Det rovdjursstängselmaterial som VargLIFE-projektet förmedlar har levererats till 40 gårdar och har en total längd på cirka 70 km. Projektets stängselmaterial är utformat för att användas i situationer med akut behov och i riskobjekt. Snabbast har stängselmaterial levererats till objektet på mindre än en vecka. Utöver det stängselmaterial som projektet förmedlar kan Finlands viltcentral på grundval av en motiverad ansökan bevilja näringsidkaren material för ett rovdjursstängsel. År 2022 förmedlade viltcentralen sammanlagt 80 kilometer stängsel till 54 gårdar. Ett femårigt avtal ingås om rovdjursstängsel, varefter äganderätten övergår till gårdsägaren.

Rovdjursstängsel uppförs alltid som en långsiktig skyddslösning för betesområdet. Det är inte motiverat att flytta rovdjursstängslet upprepade gånger, eftersom det krävs mycket arbete för att bygga och underhålla stängslet. Stängslets skick bör också följas upp noga under hela betesperioden. Den viktigaste underhållsåtgärden vid besök på betesmarker är att kontrollera att stängslet är intakt och att spänningen i stängslet är tillräcklig för att framkalla en kraftig stöt som skrämmer bort rovdjuren. Den mest arbetskrävande uppgiften är slåtter och avlägsnande av jordande växtbestånd under den lägsta ledaren under den aktivaste vegetationsperioden. I slutet av texten hittar du en instruktionsvideo om hur man monterar ett rovdjursstängsel.

Även om rovdjursstängsel för närvarande är det bästa sättet att förhindra att vargar orsakar skador på betande tamdjur, gäller det att komma ihåg att man inte kan sätta upp rovdjursstängsel överallt. Hinder för monteringen kan till exempel vara omfattande och varierande betesmarker, skärgårdsmiljöer, markägandeförhållanden, utmaningar som betescykeln medför eller att stängslet inte kan byggas och underhållas på ett kostnadseffektivt sätt. I dessa situationer kan man vidta åtgärder för att förebygga skador och testa andra metoder.

Under projektets gång har alternativa metoder för skydd av betesdjur prövats på olika typer av tamdjursgårdar (youtube.com). Försöken har bland annat på vidsträckta betesmarker omfattat GPS-övervakningsband som fästs runt djurens hals, vilt- och övervakningskameror samt avskräckningsutrustning, vars avskräckande effekt baserar sig på ljus, ljud eller både och. Under den senaste betesperioden testades på några gårdar till och med en upplyst uppblåsbar mänsklig gestalt som avger varningsläten.

En avskräckande anordning ska vara så effektiv att den skrämmer bort vargar eller gör dem nervösa. Skrämseltaktiken behöver inte alltid vara en stark effekt, utan även en liten avvikelse, till exempel en optimalt utplacerad ljudlös ljusskrämma, kan vara tillräcklig för att göra vargar misstänksamma. I allmänhet placeras ljudbärande anordningar utanför betesområdet i närheten av stängslet eller på vargarnas förmodade rutter. Anordningarna får inte orsaka rädsla eller flyktreaktioner hos betesdjuren. Erfarenheten visar att får inte bryr sig särskilt mycket om de anordningar som används för att skrämma bort rovdjur, men det är känt att nötkreatur är känsligare för starka ljud. Övervakningskameror som filmar i realtid gör det möjligt att följa med vad som händer på betesmarker. Bilder från en viltkamera på vargars rutter kan ge kännedom om rovdjur som närmar sig gårdens betesmarker. Genom att reagera på avvikelser kan skadan förhindras. Erfarenheter av metoderna kommer att samlas in fram till slutet av projektet.

(Texten fortsätter efter bilden.)

Planerarna gör också gårdsbesök efter att en tamdjursskada har inträffat. Projektets planerare försöker nå djurhållare som drabbats av en djurskada orsakad av vargar. Risken för att skadan upprepas är stor. Om vargen inte har blivit störd vid sitt tidigare besök på betesmarken, kan den återvända till betesmarken i hopp om en ny lätt måltid. I dessa situationer är det av största vikt att agera snabbt och förbereda sig för vargens eventuella återkomst. Om möjligt placeras djuren först närmare gården, och övervakningen på betesområdet ökas. Därefter gäller det att tänka efter vilka långsiktiga åtgärder som kan vidtas för att förhindra skador.

De drabbade djurens öden är bedrövliga. Det känns overkligt när man ser på sårade djurs smärtsamma skador eller undersöker döda djur på ängar. Varför måste dessa djur drabbas av sådant lidande eller död? Att se skadade och lidande djur är svårt särskilt för djurägare. De har åtagit sig att sörja för djurens hälsa och säkerhet på sin gård. En del kanske upplever den skada som vargar har orsakat som ett personligt misslyckande.

Trots att skador ofta drabbar gårdar med produktionsdjur och djuren till slut blir slaktade, betyder djuren mycket mer för dem som driver dessa gårdar än de kilo kött som är försedda med öronmärken. Harmen kan vara mycket svår när det bland offren till exempel finns en mångårig avelstacka.

Även i svåra situationer är gårdsägarnas inställning till vargskador mycket professionell. Efter den första chocken börjar man snabbt ta itu med saker och ting. Först avlivas de mest skadade djuren, man ringer veterinären, man gör anmälan till landsbygdsnäringsmyndigheten för att inleda en ersättningsprocess, man ordnar spaningar av eventuellt försvunna djur, man beställer kadaversamlingar. Det finns mycket att göra.

Oro, förtvivlan, frustration, sorg och sömnlösa nätter. Så kan det vara som värst. Lyckligtvis finns det också stora framgångar och stora glädjestunder i boskapsuppfödarnas vardag, även i vargområden. Det är förståeligt att det kan ta tid efter skadan innan man återgår till den normala rytmen på gården. Man får inte bli ensam med sina sorger, och att be om hjälp är aldrig att ge upp.

Vi kan inte i förväg veta när och var vargskador inträffar, och de analyserade riskerna är inte alltid faktiska. Det kan vara svårt att förutse och förbereda sig för olika situationer, men det är aldrig förgäves. Låt oss göra så gott vi kan tillsammans!