Jakt- och fiskeövervakarens hälsning: Det krävs tid och energi av gårdsägare för att skydda husdjur

Författare: Tobias Peura, jakt- och fiskeövervakare

Vi kommer fram till fårhusets gård och presenterar oss kort. Rovdjur har orsakat skador på gården. Djurhållaren börjar berätta om nattens händelser. Till slut bryts rösten. Djurhållaren sörjer att hen inte kunde skydda sina djur mot det som inträffade. Jag får en känsla av att hen verkligen bryr sig om sina djur.

Några dagar tidigare flyttade djurhållaren fåren till en betesmark nära huset för att djuren skulle vara skyddade från rovdjur och för att det skulle vara lättare att följa med vad som händer på betesmarken. Vi går runt betesmarken där rovdjur orsakade skadorna. Vi försöker hitta den plats där vargen eller vargarna kom in på betesmarken. Vi hittar inte platsen eller några vargspår. Betesmarken är ganska stor, några hundratalsmeter från kant till kant och där finns flera döda får.

Vi mäter spänningen på rovdjursstängslet. Den är ungefär 3 000 volt. Vi provar en tråd med handen. Det ger en liten stöt, men inte en tillräcklig. Vi nämner detta för djurhållarna. Den första reaktionen är att förneka saken: staketet kommer säkert att ge ett djur en tillräckligt hård stöt. Men snart lugnar de sig och sorgen återvänder. Djurhållaren berättar att hen har en stor fårgård och många får. För att ett rovdjursstängsel ska fungera på en stor betesmark måste området under stängslet hållas rent från hö och andra växter, och det ska sörjas för att grenar på pilar eller andra träd som växer snabbt inte kommer i kontakt med trådarna. Det är ett hårt arbete.

Vi funderar på om det skulle finnas andra skyddsätt som kan förebygga liknande händelser i framtiden. En så kallade liveövervakningskamera, som installeras på fårhusets vägg, kan hjälpa gårdsägare att upptäcka om något som avviker från det normala inträffar på betesmarken.

På sidorna för vårt projekt finns en artikel om rovdjursstängsel, dessutom finns det användbara länkar för skydd av betesmarker: Kokemuksia kentältä – Petoaita on yhtä tehokas kuin sen heikoin lenkki

Det har funnits vargar i östra Finland i årtionden, så betesmarkerna har utrustats med officiella rovdjursstängsel. När vi kör i östra Finland är det lätt att se att skyddet av djur på områden där det inte finns eller tidigare inte har funnits vargar är obetydligt. Sådana betesmarker omringas i regel av ett stängsel med två eller tre trådar och som vargen lätt kan komma över eller under.

Som vi märkte vid gårdsbesöket krävs underhåll och regelbunden slåtter för att ett rovdjusstängsel ska fungera. Det tar lång tid att slå det som växer under stängslet, särskilt på våren och början av sommaren, men om man vill att stängslet ska skydda djur kan man inte låta bli att göra det. Det finns ofta diken på betesmarker, eller också kan en bäck korsa betesmarken. Betesmarker som gränsar till vattendrag orsakar också problem med skydd mot rovdjur. Enligt våra observationer ger i synnerhet ett dike eller en bäck som går under rovdjursstängslet en lämplig väg till betesmarken för rovdjur. Om det finns flera ”undergångsställen” på betesmarken, kräver det stora ansträngningar av gårdsägaren att skydda dem. I fråga om dessa har vi sett mångskiftande lösningar, av vilka en del är välfungerande och en del inte.

Enligt vår erfarenhet varierar stängslen kring gårdar med nötkreatur och hästar också på kända vargområden. Hästar attackeras sällan av rovdjur. Skador på nötkreatur inträffar inom vårt verksamhetsområde varje år, vanligtvis på kalvar. Enligt våra besök på dessa gårdar brukar betesmarkerna i regel omges av ett elstängsel med högst tre trådar. Ett sådant stängsel kan alla rovdjur i Finland gå igenom om de så önskar.

Under projektets gång har vi besökt ett stort antal gårdar, varav en del har drabbats av skador på produktionsdjur och en del inte. Djurhållarnas inställning till rovdjursstängsel och andra skyddsmetoder varierar från likgiltig till ”redo att pröva på allt”. En del av djurhållarna anser att de inte använt skydd tidigare och kommer inte att göra det i framtiden heller. De anser att det inte är deras uppgift att skydda djuren från rovdjur, utan snarare bör rovdjuren och i synnerhet vargarna utrotas. De flesta djurhållare tar frågan på allvar.  De är intresserade av att få veta om skyddsmetoder. För en del slocknar intresset när de får veta att projektet står för rovdjursstängselmaterialen, men att de när de mottar materialen förbinder sig till att sätta upp stängslet och underhålla det i fem år.

Skydd är ingen bagatell, utan kräver mycket tid och energi. Vissa djurhållare verkar ha accepterat det. En del, särskilt fåruppfödare, känner att skyddet av djuren, utöver allt annat arbete i samband med djurhållning, är mycket ansträngande både psykiskt och fysiskt. Många är rädda för att ett rovdjur ska kunna komma in i inhägnaden och orsaka skador trots att de gör allt för att skydda sina djur. En del är över huvud taget frustrerade över rovdjurspolitiken.