Lärdomar från Sverige: en naturbevakare från Dalarna på besök hos VargLIFE-patrullen

Förr i tiden ansåg många finländare att allt var bättre i Sverige. Sverige låg lite före Finland i allting och red på utvecklingsvågen. När jag patrullerade med en svensk funderade jag över om detta fortfarande gäller – åtminstone angående storvilt.

Författare: Tobias Peura, jakt- och fiskeövervakare

I diskussionerna blev det oundvikligen klart att åtminstone i Dalarna har storviltforskningen och viltövervakningen betydligt större resurser till sitt förfogande än i Finland. Arne Söderberg, som besökte VargLIFE-patrullen under sex dagar, är en av inte mindre än sju heltidsanställda naturbevakare från länsstyrelsen i Dalarnas län. Länets storlek motsvarar ungefär ansvarsområdet för en jakt- och fiskeövervakare på Forststyrelsen i Finland. Naturligtvis är situationen inte lika bra i alla län.

Dalarna ligger i mellersta Sverige och har knappt 300 000 invånare. Länet är indelat i sju distrikt med var sin naturbevakare, Arnes ansvarsområde däremot täcker hela länet och för naturbevakarna fokuseras arbetsuppgifterna uteslutande på stora rovdjur. Enheten jobbar också med annat vilt, klövviltsförvaltning främst.

Arnes arbete kan kanske bäst beskrivas med adjektivet mångsidigt. Jag fick intrycket av att hans jobb är något mellan våra viltpatruller och naturinstitutets fältarbetare eller forskare. Hans huvuduppgift är att minska olaglig avlivning av storvilt och att sköta konflikthanteringen av stora rovdjur, men hans egen beskrivning av arbetet avslöjade hur mångsidiga hans uppgifter egentligen är.

Arne samlar bland annat in DNA från alla stora rovdjur för stamuppskattningen. När han berättade om hur många prover som tagits i Dalarnas län kunde vi inte annat än förvånas över den stora mängden. I Sverige är de DNA-prover som samlas in från varg till exempel främst urinprover, som är mycket lättare att hitta än avföring. De har också en praktisk applikation som gör att de kan registrera provet direkt från platsen där det hittades med hjälp av en mobiltelefon. Arne berättade att i Sverige hittas och analyseras minst ett prov per individ under DNA-insamlingsperioden i praktiken. Som ett resultat av denna metod har kritiken mot stamuppskattningen minskat avsevärt. I Finland samlas DNA-proverna huvudsakligen in från avföring och även i Finland täcker DNA-proverna redan över 90 procent av vargarna. En liknande mobiltelefonapplikation för registrering av prover håller också på att utvecklas.

I Sverige har viltvårdarna rätt att utföra viltövervakning på både privat och statlig mark. De har dock begränsade rättigheter jämfört med polisen. Om de upptäcker överträdelser skriver de en rapport och lämnar in den till polisen, som utfärdar en sanktion eller inleder en brottsutredning.

I Sverige syftar systemet till att uppmuntra jägare och andra hundägare att skydda sina hundar. I Dalarna finns ett system där länsstyrelsen betalar en del av kostnaden för en hundväst till hundägaren. Dessutom har vissa försäkringsbolag infört ett system som innebär att hundägaren vid en vargattack får bättre ersättning om hunden bar en skyddsväst. Arne berättade att man i Sverige har utvecklat en väst som hittills har räddat alla hundar som bär västen från vargattacker. Några av hundarna hade fått bitskador, särskilt på benen, men hade överlevt.

I Finland pågår nu en debatt bland jägarna om huruvida jakt i framtiden blir en hobby endast för de rika. Orsaken till detta tros vara de stigande priserna på jaktarrendet. I Sverige verkade detta enligt Arne vara vanligt förekommande i delar av landet. I områdena kring de större tätorterna lät priserna på jakthyresavtalen ofattbart höga i mina öron.

Även om det kan verka som om våra länder inte har mycket gemensamt enligt det jag tidigare skrivit så slogs jag av hur mycket vi kämpar med samma utmaningar när det gäller rovdjuren. Och hur lika våra länder trots allt är på ett mera allmänt plan. Det finns till exempel en stark kontrast mellan ”jägare” och ”naturskyddare” i båda länderna. I båda länderna är vargen det djur som väcker de starkaste känslomässiga reaktionerna för eller emot. I båda länderna kritiseras myndigheternas viltövervakning för att minska det illegala dödandet av varg starkt av jägarna. Arne sade att man i Sverige misstänker att flera dussin vargar dödas illegalt varje år. Under den pågående jaktsäsongen har Sverige tillstånd att skjuta 75 vargar i fem län, vilket skulle kunna minska det illegala dödandet. Tillstånden har också överklagats i Sverige, men domstolen avslog överklagandena.

Det var fascinerande att patrullera och prata med Arne i sex dagar och jämföra våra länder, lagstiftning, politik, arbetsmetoder, jaktkulturer och attityder till viltförvaltningen och andra frågor. Även om det naturligtvis finns skillnader mellan länderna på alla dessa områden var det upplysande att inse hur lika vi är svenskarna. Det var också fantastiskt att se hur hängivna viltövervakarna är i Sverige och hur värdefull storviltforskning som görs i Sverige. Erfarenhetsutbytet har varit nyttigt och fler besök av detta slag är på gång. Man kunde också fundera på att besöka Sverige och deras viltövervakning.