Boskapsvaktare skyddar djurhållande gårdar mot varg

Boskapsvaktare är brukshundar som man på sistone börjat använda allt mer i bergsområden på många håll i Europa. Också i Finland används boskapsvaktare på djurhållande gårdar. Hunduppfödare Petra Frondelius berättade om boskapsvaktarnas arbete för projektplanerarna i VargLIFE.

Boskapsvaktande hundar, eller rätt och slätt boskapsvaktare, har en historia som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Boskapsvaktarna skyddar djuren på gården mot rovdjur.

Uppfödaren spelar en viktig roll i att hunden växer upp till en duktig boskapsvaktare.

”Hos oss föds valparna i fårstallet och där får de också växa upp. I fårstallet har jag de av mina får som jag vet kan umgås med valparna”, säger Petra Frondelius som föder upp hundar av fårvaktarrasen maremmano-abruzzese.

Valparna och fåren har var sin fålla. När valparna är 4–5 veckor gamla får de fritt gå in hos fåren och ofta gnager de på ben i fårfållan.

På Frondelius gård vaktas tamdjuren av fem hundar. De är vana vid att förhålla sig till olika slags djur på gården där det förutom får också finns höns och alpackor. En hund som redan som valp har kommit i kontakt med olika djurarter accepterar bättre nya arter när den är vuxen.

”Det bästa vore om valparna introduceras till olika djur av tiken. Annars faller den uppgiften mer på uppfödaren”, säger Petra Frondelius.

Genom att valparna växer upp bland fåren ser Petra genast hur de beter sig gentemot dessa. Hunden får aldrig vara aggressiv gentemot fåren, utan den ska uppvisa undergivenhet och lugna ner fåret, till och med då det knuffar till hunden.

”Även om hunden blir skrämd ska den vara undergiven gentemot djuren i den egna flocken och den ska återhämta sig med bibehållet lugn. Valpen ska ändå inte placeras hos får som är aggressiva mot den.”

När valpen leker ska man komma ihåg att det inte är tillåtet att jaga fåren.

I motsats till den allmänna uppfattningen kräver träning av en boskapsvaktare relativt lite arbete. Det räcker med att stärka hundens naturliga instinkter och styra den mot önskvärt beteende.

Petra Frondelius inleder socialiseringen med människor då valparna är 4–5 veckor gamla. Hon betonar att valparna inte tas till människorna, utan människorna kommer till valparnas arbetsplats. På så sätt lär sig valparna att människor inte är ett hot mot fåren. Socialisering av valpen på dess arbetsplats fortsätter också i hundens nya hem.

Det är viktigt att komma ihåg att boskapsvaktarna är arbetande brukshundar. Det kan kännas lockande att kela med den gulliga valpen, men lek och kel bör också ske i valpens egen miljö, till exempel i fårstallet.

”Boskapsvaktande hundar är inga soffliggare.”

Det kan hända att hunden börjar skydda barnen i familjen i stället för tamdjuren om den blir mer präglad på barnen än på de djur som den ska vakta. Det är ändå viktigt att barnen deltar i att sköta och mata hundarna.

Hunden bör redan som valp vänjas vid regelbundna gäster på gården. Boskapsvaktare minns länge människor som de introducerats till.

Då hunden är ute med betande får eller nötboskap kan man lugnt promenera förbi hägnet. Hundarna markerar sin närvaro med ett dovt skall och följer människorna som går längs stängslet, men de lämnar inte hägnet.

”Hundarna lämnar inte flocken som de vaktar och kommer till exempel inte och hälsar på mjölkmannen”, förklarar Petra Frondelius.

Om mjölkmannen är en gammal bekant, kan det hända att hundarna inte reagerar alls. Däremot låter de inte obekanta människor passera utan att ägaren är närvarande.

Boskapsvaktarna präglas på sin flock, alltså de djur som de ska skydda.

Avsikten är att förebygga rovdjursskador, genom att hundarna kan få rovdjuren att avbryta eller avstå från ett angrepp. Hundskallet från hagen signalerar för rovdjuret att det ska hålla sig undan. Om ett rovdjur ändå tar sig in på betesområdet försöker hundarna främst att flytta fåren till säkerhet och köra iväg rovdjuret som det kommer inom synhåll.

”Helst bör man ha minst två hundar för att de ska kunna arbeta effektivt. I Italien har man nästan alltid flera hundar.”

Frondelius levererar också i regel ett syskonpar. Största delen av de valpar som hon föder upp blir arbetande brukshundar. Några har till och med rest till Italien där de assisterar lokala fårbönder.

Det finns många olika boskapsvaktarraser. Den som funderar på att skaffa en boskapsvaktare bör läsa sig in på rasens historia och bruksändamål. En del raser har en mer utpräglad vaktinstinkt än ändra.

”Välj hund enligt bruksändamål.”

Boskapsvaktaren är en vakthund som försöker köra bort allt främmande och nytt från sitt territorium.

Då man väljer hund bör man gärna bekanta sig med valpens föräldrar, eftersom arvsanlagen spelar en stor roll för hundens lynne. Valpar i vars blodlinje eller föräldrarnas tidigare kullar det finns boskapsvaktande hundar har större sannolikhet att bli framgångsrika i sitt arbete.

Den som funderar på att skaffa en boskapsvaktande hund, bör ta kontakt med uppfödare. De kan ge råd om exempelvis hur man ska fostra en boskapsvaktare.

Då en djurbonde vill skaffa en boskapsvaktare ska uppfödaren innan valpen levereras ta reda på bland annat antalet djur i besättningen, rovdjurstrycket på området, betesmarkernas läge, yta och terräng samt om det på gården finns lämpliga platser för fostran och socialisering av valpen. Även bondens resurser för att vägleda valpen inverkar på huruvida uppfödaren överlåter valpar till gården.  Det första året är viktigast för valpen. Ungefär i två års ålder når valpen den mognad som behövs av en boskapsvaktare.

Boskapsvaktarna agerar självständigt och fattar beslut själv då ägaren inte är närvarande. Boskapsägaren ska alltid sätta upp skyltar som upplyser om att där finns en boskapsvaktande hund i hägnet.

Då ägaren är närvarande låter boskapsvaktaren människan ta över ansvaret för att skydda tamdjuren.

”Människan ska vara en tydlig och målmedveten ledare för boskapsvaktaren för att hunden inte ska fatta alltför självsvåldiga beslut.”

Boskapsvaktare får aldrig uppträda aggressivt mot människor, oavsett om de är bekanta eller obekanta. Petra Frondelius anser att hundar som är skygga eller farliga för omgivningen bör elimineras från blodslinjerna. Då hunden befinner sig utanför sitt eget territorium bör också obekanta kunna hantera hunden i ägarens närvaro.

Författare: Mari Tikkunen

Bilder: © VargLIFE