Återvinning av näringsämnen tar fart

I Finland har det forskats i och arbetats för återvinning av näringsämnen i åratal, särskilt av miljöskäl. Idag finns ytterligare en drivande faktor, nämligen de kraftigt stigande priserna på oorganisk kvävegödsel.

Mineralgödsel, konstgödsel, handelsgödsel, gödningsmedel, gödningsämne... Kärt barn har många namn, sägs det ju. De olika beteckningarna avser industriellt framställda gödselmedel som tillverkas av oorganiska ämnen och har en noga reglerad sammansättning av näringsämnen. Därför är det enkelt att dosera konstgödsel efter odlingsväxternas behov.

Mineralgödsel har ändå en del nackdelar för miljön. Gödningsmedel med kväve framställs av fossil naturgas med stora koldioxidutsläpp, och konstgödsel med fosfor och kalium tillverkas av mineraler, med andra ord av icke förnybara naturresurser. Visserligen används också en förnybar naturresurs, kreatursgödsel. Emellertid har det ställvis använts för mycket kreatursgödsel, för att djurhållningen och åkerbruket är koncentrerade till olika områden i Finland. Speciellt fosfor har anrikats för mycket i åkrarna, och har också lakats ur åkrarna till vattendragen. Därför har man i Finland redan länge undersökt metoder för kontrollerad, enkel och lönsam återvinning av näringsämnen av vegetabiliskt och animaliskt ursprung.

På senare tid har intresset för att återvinna näringsämnen ökat, särskilt på grund av det rekordhöga priset på kvävegödsel. I fjol steg priserna kraftigt på grund av dyrare naturgas, och i år fortsatte prisstegringen när gödselimporten från Ryssland upphörde.

”Genom att återvinna näringsämnen skulle vi kunna avstå nästan helt från mineralgödsel när det gäller fosfor. Vi skulle också kunna minska behovet av mineralkväve avsevärt, om vi dessutom använde kvävebindande odlingsmetoder”, säger forskningschef Kimmo Rasa vid Naturresursinstitutet.

Genom att återvinna näringsämnen skulle vi kunna avstå nästan helt från mineralgödsel när det gäller fosfor. Vi skulle också kunna minska behovet av mineralkväve avsevärt, om vi dessutom använde kvävebindande odlingsmetoder.

Stallgödsel till egen biogasanläggning

Kimmo Rasa delar källorna för näringsämnesåtervinning in i två huvudsakliga strömmar, av vilka den med störst näringsinnehåll utgörs av stallgödsel. Den andra utgörs av avloppsslam, bioavfall som uppkommer i samhället samt sidoflöden från livsmedelsindustrin och skogsindustrin.

Gemensamt för de här näringskällorna är att det i allmänhet inte lönar sig att transportera dem obehandlade långa sträckor till bönderna eller gödseltillverkarna. På en gris- eller nötkreatursgård kan lösningen vara en egen biogasanläggning.

Kyösti och Saara Marttila skaffade i fjol en biogasanläggning på sin gård med tanke på att bli självförsörjande på energi. De driver i Jalasjärvi i Kurikka en gård med ett tusental grisar, ett par hundra nötdjur och omkring 600 hektar säd- och vallodling.

Tidigare brukade Marttilas mylla in flytgödseln dvs. gödselslammet från gris- och kostallarna i åkrarna, det vill säga bruka ner den i jorden, och sedan komplettera med mineralgödsel. Nu omvandlar biogasanläggningen flytgödseln till biogas och rötrest. Rötresten har näringsämnena i behåll, och delvis i en mer utvinningsbar form.

Om den slamformiga rötrestens fosfor- och kaliumhaltiga fasta partiklar skulle centrifugeras bort till en relativt torr vara, skulle den kunna transporteras längre till bönderna för användning på åkrarna eller som råvara till gödseltillverkarna. Den kvävehaltiga vätskedelen skulle kunna spridas på närliggande åkrar.

”Vi behöver ändå all vår stallgödsel på våra egna åkrar, den räcker inte ens riktigt till. Visserligen skulle vi också på våra åkrar ha nytta av att separera rötresten, men varje ny apparat innebär mera kostnader. Vi anser att vi får större nytta av att bygga ett rörsystem och pumpa ut rötresten som sådan på åkrarna”, säger Kyösti Marttila.

Nu har återvunna näringsämnen fått ett värde, och det finns ett riktigt stort intresse för biogasanläggningar.

Lösningar för varje typ av biomassa

Marja-Liisa Tapio-Biström, som är konsultativ tjänsteman vid jord- och skogsbruksministeriet, bedömer att biogasanläggningarna äntligen håller på att bli klart lönsamma.

"Nu har återvunna näringsämnen fått ett värde, och det finns ett riktigt stort intresse för biogasanläggningar", säger Marja-Liisa Tapio-Biström. Hon har basat över nationella försöksprogram för näringsämnesåtervinning alltsedan det första programmet startade för cirka sex år sedan.

”I pilotprogrammen har man bland annat tagit fram teknik och logistik för framställning av marknadsdugliga gödselmedel genom återvinning av olika biomassor. De senaste åren har det inte längre varit fråga om enbart experiment utan om investeringar.”

Marja-Liisa Tapio-Biström betonar att det behövs lämpliga lösningar för varje typ av biomassa. Till exempel ska avloppsslam först behandlas för att separera de rena näringsämnena från skadliga ämnen.

Viktigt med råvarans kvalitet

I Eura förstod man redan 1974 att folk gärna vill gödsla trädgården med hönsbajs, men att få bor nära ett hönshus. Biolan Oy grundades som granne till en kycklingfarm och där har företagit vuxit till en stor producent av återvunna gödselmedel och växtsubstrat. Företaget har också utvidgat sitt sortiment till växthusbruk och åkerodling under varumärket Novarbo.

Utvecklings- och produktutvecklingschef Hannamaija Fontell på Biolan berättar att företaget fortfarande i första hand använder kyckling- och hästgödsel från trakten som gödselråvara.

”Vi måste känna exakt till beskaffenheten av vår råvara, hur den passar våra recept och vilken behandling den kräver. Råvaran ska också vara förenlig med gödsellagstiftningen”, säger Hannamaija Fontell.

Trots de stränga kraven undersöker företaget kontinuerligt nya råvaror, till exempel olika sidoströmmar från insektsproduktion. Tillsammans med HKScan utreder Biolan möjligheterna att ersätta importerad soja i kycklingfoder med inhemsk åkerböna, vilken i sin tur skulle gödslas med precisionsgödsel tillverkad av kycklinggödsel. Det skulle ge möjligast effektiv och helt lokal återvinning av näringsämnen.

Ekoodlingens fördelar även för andra

Ari Vappula odlar ekologisk spannmål på sin gård i Orimattila. Han gödslar med återvunna gödselmedel, bland annat pelletter som innehåller kycklingspillning och köttbenmjöl, och några mineraler som är tillåtna på ekologiska odlingar. Utöver gödslingen säkerställer han kvävetillförseln med hjälp av kvävefixerande grödor och växelbruk.

”Det skulle vara perfekt om det gick att få ett tillskott av torr kyckling- och kogödsel för att tillföra humus i lerjorden”, säger Ari Vappula. Ett hinder för spridning av stallgödsel är att det inte finns så många djurhållande gårdar i trakten. Ett annat hinder har varit bondens egen inställning.

”Utrustningen för stallgödselspridning är dyr att köpa, så man behöver helt enkelt inse att man inte behöver göra allt själv. Entreprenörerna är väldigt kunniga och de satsar på sin utrustning.”

Ari Vappula tror att med de stigande konstgödselpriserna kommer återvunna gödselmedel bli attraktiva också för bönder med konventionell odling. Sådan var han också själv för knappt tio år sedan.

”Gränsen mellan ekologisk och konventionell odling har på något sätt varit onödigt sträng. Återvunna gödselmedel är lika enkla att använda som mineralgödsel, så länge man kommer ihåg att det finns skillnader i löslighet och frigöringshastighet. Om jag av någon anledning inte ville följa kriterierna för ekologisk odling, skulle jag ändå i stor utsträckning odla ekologiskt."

Text: Marianna Salin