Dalripans bestånd stort i Övre Lappland
Enligt sommarens fågelhund-assisterade inventering av dalripa i Övre Lappland växer beståndet fortfarande. Beståndstätheten är nu nästan trefaldigt jämfört med långtidsmedeltalet (2008–2022). Långtidmedeltalet är cirka 7,8 dalripor per kvadratkilometer. Enligt sommarens inventering är tätheten i Övre Lappland nu cirka 21 dalripor per kvadratkilometer.
─ Redan två år i följd har omständigheterna varit gynnsamma för både dalripornas vinteröverlevnad och deras reproduktion. Ofta uppvisar vuxenbeståndet enbart små årliga växlingar, medan variation i ungproduktionen förklarar största delen av växlingarna i totalbeståndet. De senaste några vintrarna har också vuxenbeståndet ökat klart, berättar specialforskare Antti Paasivaara från Naturresursinstitutet (Luke).
Förutom gynnsamma väderförhållanden, har de rikliga smågnagarbestånden i Övre Lappland två år i följd hållit predatorerna upptagna, så att dalriporna fått vara i fred. Dalripans bestånd ökade klart i alla tre kommuner i Övre Lappland (Enontekis, Enare och Utsjoki), även om beståndstillväxten i Enontekis var måttligare än i de andra områdena. Ungandelen hölls på samma goda nivå som föregående år och var ungefär 72 procent. Även flockens medelstorlek är som i fjol, ungefär fem fåglar per flock. I år är dalripan i Övre Lappland ungefär lika talrik som den var toppåret 2015.
Inventeringen med fågelhund utfördes i landets tre nordligaste kommuner. Uppskattningen av Övre Lapplands dalripbestånd görs som ett samarbete där frivilliga inventerare gör fältarbetet, Forststyrelsen koordinerar inventeringen, medan Luke analyserar data och rapporterar resultaten.
Detta år har cirka 730 kilometer inventeringslinje taxerats, jämnt fördelat över hela Övre Lappland. Tack till alla som deltagit i inventeringen.
Den fågelhund-assisterade avståndsinventeringen av dalripa har utvecklats för öppna fjäll- och tundralandskap, så att fåglarna nära inventeringslinjen observeras med maximal sannolikhet. Dalripans beståndstäthet och -utveckling i fjällekosystemet skiljer sig avsevärt från bestånden i skogsområden. I skogsområdena har dalripans bestånd gått tillbaka under de senaste årtiondena. I Övre Lappland växlar dalripans bestånd snarast i samma takt med motsvarande bestånd i norra Norge och Sverige.
Faktaruta
Avståndsinventering som metod skiljer sig från inventering av vilttrianglar eller annan slags linjetaxering i och med att grovarbetet görs av erfarna stående fågelhundar. Samma metod är i bruk även i Norge och Sverige vid uppskattning av dalripans bestånd och planering av jaktkvoter.
För varje observation av en flock eller fågel antecknas det vinkelräta avståndet till inventeringslinjen. Med hjälp av avståndens sannolikhetsfördelning härleds en funktion för den så kallade detekterbarheten. Metoden tar hänsyn till det naturliga fenomenet att hundarna upptäcker färre dalripor ju längre avståndet är från inventeringslinjen. Nära linjen observeras oftast nästan alla dalripor.
Detekterbarheten varierar med till exempel omständigheterna och är något olika varje år. På basis av detekterbarheten definieras den årliga inventeringszonen och såldes dess effektiva areal, med vilken observationerna av dalripa konverteras till beståndstätheter. Metoden är flexibel och anpassar sig till både inventerarna och olika omständigheter. Numera nyttjas en norsk elektronisk tjänst för inrapportering av inventeringens observationer.
