Naturresursinstitutet har utvecklat verktyg för framtagning av referensvärden för en gynnsam bevarandestatus för varg

Naturresursinstitutet har publicerat en slutrapport om framtagning av referensvärden för en gynnsam skyddsnivå för vargstammen i Finland. Rapporten innehåller ny information om vargstammen och verktyg för framtagning av referensvärdet. Arbetet har utförts i ett tvåårigt projekt (2021–2022) på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet.

− Referensvärdet anger den populationsstorlek för varg med vilken en gynnsam bevarandestatus kan uppnås. Referensvärdena kan räknas fram på flera olika sätt, och med de verktyg som utvecklats i projektet kan beslutsfattarna granska vargbeståndets genetiska och demografiska livskraft (stammens storlek och beskaffenhet) på lång och kort sikt.  Det finns många faktorer som påverkar det slutliga referensvärdet, varav en är de olika risker som beslutsfattaren måste ta ställning till, säger programledaren Katja Holmala vid Naturresursinstitutet.

Jord- och skogsbruksministeriet kan använda referensvärdena vid planeringen av förvaltning av vargstammen. Enligt Europeiska unionens habitatdirektiv ska de arter som gemenskapen anser vara viktiga ha en gynnsam bevarandestatus [länk].

− Utöver slutrapporten kommer Naturresursinstitutet att i slutet av hösten publicera ett webbverktyg som utgår från resultaten i rapporten. Med verktyget kan vem som helst testa hur tolkningen av direktivet och de sociala valen , såsom fastställande av risknivåer, påverkar referensvärdet för en gynnsam skyddsnivå när valen kombineras med forskning om vargens biologi. Verktyget kan också användas av beslutsfattare, säger ledande forskare Samu Mäntyniemi.

I det avslutade projektet har man i enlighet med habitatdirektivet beaktat de biologiska och ekologiska aspekterna vid framtagningen av referensvärdena. Dessutom är stamförvaltningen för varg förknippad med socioekonomiska och sociala frågor som beslutsfattarna ska ta hänsyn till.

Finska vargstammen är uppdelad i två delpopulationer

Utifrån de analyser som gjorts i projektet har den finska vargstammen förlorat genetisk variation. Genetisk variation är en förutsättning för att en art ska behålla sin förmåga att anpassa sig till livsmiljöförändringar på lång sikt.

En orsak till att den finska vargstammen har tappat i genetisk variation är att den är uppdelad i två delpopulationer, den ena i östra Finland och den andra i väst.

− Det sker knappt något genutbyte mellan delpopulationerna. Därför är den genetiska variationen hos vargstammen i västra Finland lägre än hos vargarna i östra Finland, säger specialforskare Mia Valtonen vid Naturresursinstitutet.

En jämnare förekomst av vargar i Finland skulle stärka den genetiska livskraften i vargstammen, eftersom det sannolikt skulle öka migrationen inom landet och därmed minska risken för inavel. Även genmigration från Ryssland är viktig, eftersom den skulle möjliggöra nya genkombinationer och därigenom öka den genetiska variationen hos de finska vargarna. 

Hela landet söder om renskötselområdet lämpar sig för varg

Nästan hela Finland söder om renskötselområdet lämpar sig för revirhävdande föräldrapar.

− Även Insjöfinland, där det bara finns några enstaka vargrevir, lämpar sig nästan i sin helhet som livsmiljöer för varg.  Utanför renskötselområdet skulle Finland kunna rymma 150–160 revir, högst cirka 200 revir. Beräkningen baserar sig enbart på bytesstammarna och landskapsstrukturen, säger forskningsprofessor Ilpo Kojola vid Naturresursinstitutet.

Under de senaste 30 åren har vargstammen ökat med i genomsnitt 10 procent per år. Ökningen har dock inte varit jämn, och det har också förekommit perioder då vargstammen har försvagats under flera år i följd. Vargstammen förväntas öka, om den genomsnittliga dödligheten per år ligger kvar på samma nivå som under de senaste 30 åren.

− På sätt och vis är det motsägelsefullt att vargstammen växer, men den genetiska variationen minskar. Det beror bland annat på den förvånansvärt starka uppdelningen i två olika delpopulationer, påpekar Mia Valtonen.

Bör delpopulationerna granskas var för sig?

Vid fastställandet av referensvärden är det viktigt att inkludera både demografiska (stamstorlek, struktur och utveckling) och genetiska faktorer. Detta är det bästa sättet att beakta vargbeståndets livskraft.

− En stark uppdelning av stammen i två delpopulationer innebär att populationernas genetiska livskraft, och följaktligen även referensvärdena för dem, endast kan granskas separat.  I en genetiskt förenad population skulle referensvärdet kunna fastställas för hela vargstammen, säger Katja Holmala.

Hankkeessa tehtyjen analyysien perusteella Suomen susikannan geneettinen monimuotoisuus on heikentynyt. Geneettinen monimuotoisuus on edellytys sille, että laji säilyttää kykynsä sopeutua ympäristön muutoksiin pitkällä aikavälillä.

Yksi syy Suomen susikannan geneettisen monimuotoisuuden heikkenemiseen on kannan jakautuminen kahteen osapopulaatioon, joista toinen on itäisessä ja toinen läntisessä Suomessa.

−  Osapopulaatioiden välinen geenien vaihto on vähäistä. Tämän vuoksi läntisen Suomen susikannan geneettinen monimuotoisuus on heikommalla tasolla kuin itäisen Suomen, kertoo erikoistutkija Mia Valtonen Lukesta.

Susikannan geneettistä elinvoimaisuutta parantaisi susien tasaisempi esiintyminen Suomessa, sillä se todennäköisesti lisäisi maan sisäistä muuttoliikettä ja siten vähentäisi sukusiitosriskiä. Myös geenivirta Venäjältä on tärkeää, sillä se mahdollistaisi uusien geeniyhdistelmien syntymisen ja parantaisi sitä kautta Suomen susien geneettistä monimuotoisuutta.  

Poronhoitoalueen eteläpuoli soveltuu kokonaisuudessaan susille

Poronhoitoalueen eteläpuolinen Suomi soveltuu lähes kauttaaltaan lisääntyvien susiparien reviireiksi.

− Myös järvi-Suomi, jossa on vain muutamia susireviirejä, soveltuu lähes kokonaisuudessaan susien elinympäristöksi. Poronhoitoalueen ulkopuoliseen Suomeen voisi mahtua 150−160, enimmillään noin 200 reviiriä. Laskelma pohjautuu pelkästään saaliseläinkantoihin ja maisemarakenteeseen, kertoo tutkimusprofessori Ilpo Kojola Lukesta.

Susikanta on kasvanut viimeisen 30 vuoden aikana keskimäärin noin 10 % vuodessa. Kasvu ei kuitenkaan ole ollut tasaista, sillä aikaan mahtuu myös kausia, jolloin susikanta on heikentynyt useampana peräkkäisenä vuonna. Kannan arvioidaan tulevaisuudessa kasvavan, mikäli vuosittainen kuolleisuus pysyy keskimäärin samalla tasolla kuin viimeiset 30 vuotta.

− On tavallaan ristiriitaista, että kanta kasvaa, mutta geneettinen monimuotoisuus heikkenee. Tämä johtuu muun muassa kannan yllättävän voimakkaasta jakautumisesta kahteen eri osapopulaatioon, Valtonen muistuttaa.

Pitäisikö osapopulaatioita tarkastella erillisinä?

Viitearvojen määrittelyssä on tärkeää huomioida sekä demografiset (kannan koko, rakenne ja kehitys) että geneettiset tekijät. Näin pystytään parhaiten huomioimaan susikannan elinvoimaisuus.

− Kannan vahva jakautuminen kahteen eri osapopulaatioon tarkoittaa sitä, että niiden geneettistä elinvoimaisuutta ja siten myös viitearvoja voidaan tarkastella vain erikseen.  Mikäli populaatio olisi geneettisesti yhtenäinen, myös viitearvo voitaisiin määrittää koko kannalle, Holmala toteaa.

Programdirektör Katja Holmala, telefon +358295327206, katja.holmala@luke.fi

Livsmiljöer och bärkraft

Forskningsprofessor Ilpo Kojola, ilpo.kojola@luke.fi

Genetik

Specialforskare Mia Valtonen, telefon +358295322428, mia.valtonen@luke.fi

Modellering av

Ledande forskare Samu Mäntyniemi, telefon +358295322086, samu.mantyniemi@luke.fi