Koppling mellan hög fetthalt i födofiskar och en minskning av antalet lekvandrande laxar i Torne älv och Simo älv
Hög fetthalt i de fiskar som laxar äter under sitt första år i Östersjön verkar försämra överlevnadsgraden på så sätt att färre laxar återvänder två år senare för att leka. Observationer som omfattar 12 år redovisas i en färsk vetenskaplig artikel (Keinänen m.fl. 2025).
”De unga laxarna har klarat sig bra i havet sådana år som det i Egentliga Östersjön har funnits gott om nollårig strömming som kläckts samma sommar, och mindre av ung (några år gammal) vassbuk. Till exempel var årskullen av strömmingsyngel rekordstor 2014 och två år senare, det vill säga 2016, simmade rekordmånga leklaxar upp i Torne älv och Simo älv. Däremot var strömmingsårskullen som kläcktes 2021 avvikande låg och mängden vassbuk i förhållande till mängden nollårig strömming den största under studiens tidsspann. Det kan vara orsaken till att antalet leklaxar rasade år 2023 ”, säger filosofie doktor Marja Keinänen.
Största delen av laxarna från älvarna i Bottenviken vandrar söderut till Egentliga Östersjön för att äta och växa till sig. Där är småströmming bättre mat för dem än vassbuk. Vassbuk innehåller för mycket fett i förhållande till protein sett till de unga laxarnas tillväxt. Dessutom får laxarna mindre tiamin, det vill säga vitamin B1, i förhållande till kaloriintaget från vassbuk än från strömming. För fet föda orsakar tiaminbrist och försämrar överlevnadsgraden hos unga laxar.
Studien fokuserade endast på sambandet mellan födotillgången i Egentliga Östersjön och antalet leklaxar. Specialforskare Jari Raitaniemi vid Naturresursinstitutet funderar på "om de unga laxarnas eventuellt hade svårt att överleva i Bottenhavet år 2021, då de små strömmingarna som passade för unga laxar där var feta, trots att de stora strömmingarna var utsvultna".
Bestånden av strömming, vassbuk och torsk i Östersjön påverkar laxens överlevnad
I Egentliga Östersjön har andelen vassbuk varit större än andelen strömming sedan 1990-talet. På grund av detta har andelen vassbuk i unga laxars födointag också varit betydligt större än andelen strömming.
Under sitt första år i Egentliga Östersjön behöver laxarna årets strömming som födokälla istället för ung vassbuk, som är för fet för dem. "Det är också viktigt att det finns tillräckligt med små strömmingar i södra Östersjön för att de unga laxarna ska överleva tills de blir lekmogna", konstaterar Naturresursinstitutets forskare Jukka Pönni.
Särskilt äldre laxar har också nytta av vassbuk när strömmingsbeståndet är litet, framför allt i de sydligaste delarna av Östersjön, där strömmingen snabbt blir för stor.
– Torsken har också en indirekt inverkan på laxbestånden, eftersom ett litet torskbestånd leder till mer vassbuk. Vid regleringen av fiskbestånden i Östersjön och fastställandet av fiskekvoterna är det därför viktigt att se på hur vassbuk, strömming och torsk inverkar på laxens överlevnad, säger Jari Raitaniemi.
De data om strömmings- och vassbuksbestånden 2010–2021 och laxbestånden 2012–2023 som utgör underlag för studien har inhämtats från Internationella havsforskningsrådets (ICES) publikationer. Dataunderlaget för ICES publikationer levereras av forskningsinstitut i Östersjöländerna, däribland Naturresursinstitutet. I studien användes också Naturresursinstitutets data om laxinventeringar och M74-kontroller.
Vetenskaplig artikel
Reduced numbers of returning Atlantic salmon (Salmo salar) and thiamine deficiency are both associated with the consumption of high-lipid prey fish. Marja Keinänen, Jari Raitaniemi, Jukka Pönni, Tiina Ritvanen, Timo Myllylä, Pekka J. Vuorinen. Fishes 2025, 10(1), 16; https://doi.org/10.3390/fishes10010016
M74-syndrom
Överlevnadsgraden hos ung vandringslax började försämras ungefär samtidigt som laxsjukdomen M74 bröt ut i början av 1990-talet. Sjukdomen M74 är en beteckning på tiaminbrist som orsakas av alltför hög fetthalt i fiskfödan och drabbar feta rovfiskar, såsom östersjölaxen. Orsaken till och mekanismen bakom tiaminbristen har utretts av filosofie doktor Marja Keinänen och docent Pekka Vuorinen som forskat i M74 på Naturresursinstitutet.
”När en moderfisk har ätit alltför fet fiskföda överförs alltför litet tiamin till romkornen och ynglen dör av tiaminbrist under gulesäcksstadiet. I värsta fall dör moderfiskarna också. Nu verkar det också sannolikt att de unga laxarna är känsliga för alltför fet fiskföda", säger Keinänen.
Unga laxar – post-smolt
Efter att laxarna har lämnat älvarna där de kläcks i maj/juni kallas vandrande laxyngel, alltså smolt, för post-smolt, alltså ung lax. Efter att ha blivit 25–35 centimeter långa vandrar de från Bottenhavet till Egentliga Östersjön i början av hösten.
I Östersjön är artsammansättningen knapp till skillnad mot i Atlantens världshav, där laxarna utöver många fiskarter även äter mycket ryggradslösa djur med låg fetthalt. I Egentliga Östersjön äter de unga laxarna småfisk, strömming, vassbukar och en del storspigg – som alla är feta fiskarter.
”Största delen av laxarna återvänder till sina födelseälvar för att leka efter två år i havet. Skillnaderna i den årliga variationen av antalet lekvandrande laxar mellan älvarna beror sannolikt åtminstone delvis på skillnader i födan hos post-smolten. Eftersom smolten från Torne älv är större verkar det som att de efter att ha kommit till Egentliga Östersjön huvudsakligen äter 1–3 år gammal vassbuk och nollårig och mindre ettårig strömming. Smolten från Simo älv, som är något mindre, äter yngre, 1–2-årig vassbuk och de minsta nollåriga strömmingarna”, säger docent Pekka Vuorinen.
