Vilttriangelinventeringen – skogshönsbestånden sommaren 2025

Nationellt sett har tjäder- och orrbestånden fortsatt minska i måttlig takt, medan järpbeståndet hållits på samma nivå som i fjol. Före nedgången uppvisade bestånden flera år av tillväxt i följd (2017–2022). Dalripans tillbakagång är kraftigast. De observerade tätheterna är nu mycket låga, både för totalbeståndet och för de vuxna fåglarnas del. För tjäder, orre och järpe är beståndstätheterna i närheten av långtidsmedeltalet.

I norr har skogshönsens bestånd minskat klart från i fjol. I Lappland har alla arter gått tillbaka, med undantag av tjädern. I Norra Österbotten har orren, tjädern och dalripan minskat, medan järpens bestånd är på ungefär samma nivå som förra sommaren. I Kajanaland minskar dalripan, medan orrens och järpens bestånd har vuxit. Nationellt sett har den till utbredningen nordliga dalripans bestånd minskat från i fjol med ca en fjärdedel.

I övriga delar av landet är skogshönsbestånden på ungefär samma nivå som i fjol, eller uppvisar artspecifika växlingar i bägge riktningar. Det kanske tydligaste mönstret söder om Kajanaland är att orrbeståndet har minskat över ett rätt så stort enhetligt område i mittersta delarna av landet.

Betydande lokalt och cykliskt växlande bestånd är typiska för skogshöns. Till exempel orrbestånden uppvisar på många områden ett regelbundet cykliskt mönster med 6–7 års periodicitet, men till exempel av vädret orsakad låg ungproduktion kan påverka rytmen. Nationellt sett är det nu redan 8–9 år från de förra bottenåren (2016–2017).

Andelen ungar i årets inventering är för tjäderns och dalripans del de lägsta som setts på tio år och därmed även bland de lägsta under hela uppföljningens historia. För orre och järpe är ungandelen nära långtidsmedeltalet. Tjäderns, orrens och järpens kullstorlekar låg på ungefär samma nivå som i fjol och för två år sedan och skiljer sig inte väsentligt från det normala. För dalripans del är däremot både kullstorleken och andelen vuxna honor med kull klart under långtidsmedeltalet.

Flera faktorer kan bidra till svag häckningsframgång

För att växa och utvecklas behöver skogshönsens små ungar insekter som föda och dessa är bättre tillgängliga då det är varmt. Därför lyckas ungproduktionen bäst om slutet av våren och försommaren är varm. Pågående år var maj kallare än i snitt och temperaturen i juni nära det normala, men antalet dagar med hetta var färre än vanligt. Också första tredjedelen av juli var svalare än normalt. Efter det kom en sällsynt kraftig värmebölja som varade ändå till slutet av juli. Denna kan ha gynnat sena kullar eller redan något äldre ungar, men i utgångspunkt kom det varma vädret ohjälpligen för sent ur skogshönskullarnas perspektiv.

Sorkbeståndens cykliska beståndsväxlingar påverkar skogshönsens häckning. Många marklevande predatorer använder primärt smågnagare som föda. Då det finns lite sork koncentrerar de sig i högre grad på att äta markhäckande fåglars ägg och ungar. I år har det funnits speciellt lite sork i Lappland, samt i Norra Österbotten och Kajanaland. Söder om detta område har sorkbestånden däremot varit rika i ladets östra delar.

Även bärskörden kan påverka skogshönsens ungöverlevnad under slutet av sommaren och hösten genom tillgången på föda. Skörden av blåbär är i år normal i hela landet och lingonskörden väntas bli större än vanligt. Detta kompenserar ändå inte ett redan svagt häckningsresultat och en möjlig effekt skulle inte ännu urskiljas i vilttriangelinventeringen.

Artspecifika resultat

Tjäder

Den genomsnittliga beståndstätheten av tjäder är en aning lägre än i fjol (förändring: –7 %). Beståndstätheten ligger nu nära det långsiktiga genomsnittet.

Regionalt är förändringarna mestadels små jämfört med förra året, men främst negativa. I Sydöstra Finland och Kustösterbotten har tjäderbeståndet ökat tydligast. Tjäderbestånden har däremot minskat i Norra Karelen, Satakunta och Nyland jämfört med i fjol. 

Andelen ungar är låg för tjäderns del denna sommar. Kullstorleken ligger dock nära långtidsmedeltalet, liksom förra sommaren.

Orre

För hela Finlands del har orrbeståndet minskat för fjärde året i rad sedan toppåret 2021, om än i en ganska måttlig takt (förändring från i fjol –10 %). Den genomsnittliga beståndstätheten ligger nära det långsiktiga genomsnittet.

Jämfört med året innan har orrbeståndet ökat tydligast i Kajanaland, Kustösterbotten och Egentliga Finland. Däremot har orrbeståndet minskat från i fjol i Lappland, Norra Österbotten och ett relativt stort område i de mittersta delarna av landet (Mellersta Finland, Södra- och Norra Tavastland, Satakunta, Södra- och Norra Savolax).

Andelen ungar av orre ligger i år nära långtidsmedelvärdet. Kullstorleken ligger däremot något över det långsiktiga genomsnittet.

Järpe

Järpens genomsnittliga beståndstäthet har hållits nationellt sett så gott som oförändrad jämfört med i fjol (förändring: +3 %). Beståndstäthetens nivå ligger nära det nationella långtidsmedelvärdet.

Regionala förändringar kan ses i båda riktningarna. I Nyland och Södra Tavastland har järpbeståndet ökat, liksom också i Kustösterbotten och Kajanaland. Järpen har däremot minskat mest i Norra Tavastland och Egentliga Finland, samt på andra håll mer måttligt.

På nationell nivå är ungandelen hos järpe något bättre än långtidsgenomsnittet, liksom också kullstorleken. Andelen honor med kullar är däremot normal.

Dalripa

Både det totala beståndet och vuxenbeståndet av dalripa har minskat kraftigt för andra året i följd i de skogbeklädda delarna av Finland. Jämfört med i fjol har beståndstätheten minskat med ca en fjärdedel. I Lappland är minskningen 19 %, i Norra Österbotten 68 % och i Kajanaland 23 %. I dessa områden ligger beståndstätheten klart under det lokala långtidsmedelvärdet. I Norra Österbotten är tätheten den lägsta i uppföljningens historia.

Längre söderut är dalripan så sällsynt att beståndet inte kan följas upp ordentligt med hjälp av vilttrianglar i och med ett för litet urval. I sydligare områden där arten fortfarande förekommer – såsom Österbotten, Mellersta Finland och Norra Karelen – har tätheterna varit mycket låga sedan omkring 2010. Av dessa områden har dalripa observerats enbart i Österbotten i årets vilttriangelinventering. Det är möjligt att arten kommer att försvinna från en del av de sydligare områdena inom överskådlig framtid, till exempel på grund av de utmaningar som klimatförändringen medför.

Liksom i fjol har dalripans häckningsframgång i sommar varit klart svagare än vanligt. Andelen honor med kullar är den lägsta i uppföljningshistorien, men även den genomsnittliga kullstorleken är i lägsta laget.

Inventeringen av skogshöns i vilttrianglar är en viktig form av uppföljning

Vilttriangelinventeringen är en metod för beståndsuppföljning i barrskogsbältet. I Lappland räknas vilttrianglar i de skogbeklädda delarna, medan skilda hundassisterade linjetaxeringar av dalripa görs i nordligaste Lapplands öppna fjällandskap med samma metod som i Norge och Sverige, koordinerat av Forststyrelsen. Naturresursinstitutet analyserar dessa data och publicerar en skild rapport om de nordligaste dalriporna i slutet av augusti. Sommarinventeringen av vilttrianglar gagnar skötseln av skogshönsbestånd och hållbar jakt. Materialet används även mångsidigt i vetenskaplig forskning.

Då denna rapport skrevs har det inventerats och lämnats in data från 801 vilttrianglar i Finland. Märk väl att det ännu efter detta är möjligt att göra inventeringen och rapportera resultaten för framtida bruk.

Vi tackar alla inventerare för den värdefulla insatsen, som bidrar med högklassig information om våra viltbestånd.

Texten i denna rapport baserar sig på data som laddats ned den 11.8.2025 kl. 10.00. De inventerade vilttrianglarna kan granskas i realtid med denna karta: https://oma.riistakolmiot.fi/kartta/kesakolmiot .