Morötternas krav på åkern och växtföljden

Moroten växer bäst på mullrika mojordar. I allmänhet jordar med stark kapillär vattenuppstigning, såsom mojord, och som tillika bibehåller fukten och samtidigt är luftigt porösa lämpar sig bäst för morot. Också de djupare jordlagren bör vara tillräckligt genomsläppliga. Grovmo och finmo är de bästa jordarterna. De allra grövsta mineraljordarna har dålig förmåga att hålla näring och vatten. På för styva jordar, som styv lera, blir morötterna korta och grenar sig lätt. På mull- och torvjordar odlas mycket så kallade påsmorötter, bland annat i trakten av Forssa i Tavastland. På organogena jordar, dvs. torv-, gyttje- och mulljordar får morötterna bra form och deras yta håller sig fin. Men organogena jordar värms vanligen inte upp fort på vårarna, så de används just inte till tidig odling. 

Förutom lämplig jordart bör moroten också ha jord med dräneringen i skick. Moroten känslig för vattensjuk jord. Tillräcklig och fungerande täckdikning garanterar att inte ens rikliga regn kan göra jorden så vattensjuk att morotsskörden förstörs. Det är också viktigt att det bearbetade jordskiktet är så genomsläppligt för vatten att det inte uppstår vattensamlingar där morötterna kvävs. 

Man bör undvika att odla morot fortgående på samma skifte. Den rekommenderade växtföljden för morot är fyra år, dvs. man bör odla morot bara vart fjärde år på samma ställe. Fem års växtföljd är ännu bättre, med tanke på morotens sjukdomar och på bekämpandet av ogräs före morotsåren. Två på varandra följande år med morotsodling på samma ställe är i praktiken nästan omöjligt, på grund av bruksbegränsningarna för växtskyddsmedel. 

Monokultur med morot ger lätt sjukdomar vilkas vilostadier överlever länge i jorden. Exempelvis svartrötans vilosporer kan överleva smittdugliga 5–10 år i jorden. Svartrötans värdväxter är förutom morot också övriga flockblomstriga växter, speciellt sellerier och olika ogräs, t.ex. åkerviol. 

En bra växtföljd förhindrar också effektivt att bladfläckssjuka förökar sig. Den överlever i skörderester 1–2 år och kan orsaka problem om man odlar morot på samma ställe mer än ett år. 

Morotens konkurrensförmåga mot ogräs är mycket dålig, för blasten utvecklas långsamt, och den börjar aldrig täcka markytan helt. Herbiciderna dvs. ogräsbekämpningsmedlen för morot har inte effekt mot alla ogräsarter, och inte heller mekanisk ogräsbekämpning kan hålla morotsodlingen helt ogräsfri. Ofta upprepad morotsodling på samma ställe förökar därför ogräsmängden. Med tanke på att behärska ogräsen är spannmål den mest rekommenderbara mellangrödan för morot, på grund av spannmålens goda konkurrensförmåga mot ogräsen och de effektiva herbicider som är godkända för spannmål. Men speciellt året närmast före ett morotsår bör man ändå inte använda sådana herbicider som kan ha negativ efterverkan på morot. Begränsningar beträffande herbicidernas effekt på efterföljande grödor nämns i herbicidernas bruksanvisningar, som kommer med herbicidförpackningarna och de finns också i Säkerhets- och kemikalieverkets (Tukes) växtskyddsmedelsregister Kemidigi i internet (finns språkval till svenska). Fleråriga ogräs bör bekämpas så effektivt som möjligt på åkern redan före ett odlingsår med morot. Också kvickrot lönar det sig att bekämpa på förhand, även om det också finns möjlighet till kemisk kvickrotsbekämpning under ett odlingsår med morot. 

Goda förfrukter till morot är:

• spannmål, av vilka havre är bäst
• tvåårig gräsvall, dock inte med klöver
• kålväxter (kålväxternas rötter kan dock mekaniskt vara till besvär vid morotssådden), kålrot, rödbeta, lök

Dåliga eller tvivelaktiga förfrukter är:

• oljeväxter, bönor, klöver, ärt, persilja, sallad (värdväxter för rotfruksröta, som är samma sjukdom som bomullsmögel på t.ex. oljeväxter)
• sockerbeta (maskinerna för sockerbetsodling packar marken).

Nackdelen med mångårig vall eller fortgående växttäcke är att det möjliggör för larver av knäppare (en familj skalbaggar) att föröka sig i jorden, och de kan sedan orsaka skador i morötternas rotdel.