Gödsling

Man bör alltid planera gödslingen utifrån en högst fem år gammal, och helst nyare, markkartering.

Morot behöver varken stark kvävegödsling eller gynnas av den. Om kväve finns i överflöd, tar moroten lätt upp mer än sitt behov, vilket kan leda till att nitrater lagras i roten. Detta är särskilt viktigt att beakta vid planering av gödsling för grödor som odlas som råvara till barnmat.

När man beräknar morotens kvävegödsling behöver man beakta påverkan av förfrukt och jordart. Kvävegödslingsbehovet för morot på mojord när spannmål är förfrukt är cirka 90 kg/ha, när den målsatta morotsskörden är 50 ton/ha. Morötter kan producera stora bruttoskördar, upp till 120–130 ton/ha under gynnsamma förhållanden och vid användning av storväxta sorter. Samtidigt tömmer den effektivt jordens näringsreserver.

För att precisera kvävegödslingen rekommenderas att man mäter kvävemängden i marken på skiftet på våren, om halten av organiskt material i bearbetningsskiktet överstiger 3 % eller om man året innan har odlat en gröda som lämnar mycket växtrester och näringsämnen i marken. Om man inte analyserar jordens kväve, justerar man gödslingen från den allmänna rekommendationen enligt följande:

Om förfrukten har varit en gröda med riklig bladmassa, såsom sockerbeta, kålrot eller kålväxter, bör förfruktens kväveeffekt beaktas genom att man minskar kvävegödslingen från den allmänna rekommendationen med 20–40 kg/ha. I mull- och torvjordar mineraliseras organiskt kväve ur jordens organiska substans under sommaren till grödans förfogande, vilket innebär att kvävegödslingen på dessa jordarter bör minskas med 15–30 kg/ha.

Om jordarten är genomsläpplig mojord med låg humushalt, rekommenderas att kvävegödslingen ges uppdelat. I så fall ges två tredjedelar av det totala kvävet på våren till sådden, och en tredjedel i juli med ytspridning, helst strax före en ogräshackning med traktorhacka eller före en myllning av morötterna. Då myllas gödseln in samtidigt.

För att dimensionera den andra gödslingen är det emellertid bra att därförinnan mäta mängden lösligt kväve i marken. Mängden lösligt kväve bör hålla sig över 30 kg/ha i marklagret 0–30 cm under markytan för morötter som skördas och säljs färska redan under växtsäsongen, och över 50 kg/ha i minst tio veckor efter sådden för morötter som ska skördas vid växtperiodens slut dvs. lagermorötter.

Vid dimensioneringen av kvävegödslingen bör man också komma ihåg att den maximalt tillåtna givan av lösligt kväve för rotfrukter enligt nitratförordningen (statsrådets förordning 1250/2014) är 200 kg/ha på mineraljordar och 170 kg/ha på organogena jordar.

De övre gränserna för fosforgödsling av rotfrukter enligt fosforförordningen och den rekommenderade kaliumgödslingen för morötter ges i den vidstående tabellen. Rekommendationen för kaliumgödsling gäller de skördenivåmål för morötter som anges i tabellen. Om den målsatta skörden avviker från dessa, bör kaliumgödslingen ökas eller minskas i motsvarande mån. På mojordar bör kaliumgödslingen vara relativt riklig, eftersom urlakningen är stor och kaliumlagringen i jorden är liten. Om kaliumgödslingens rekommendation överstiger 150 kg/ha, bör gödslingen delas upp på två gödslingsgånger. Särskilt på grova mineraljordar med stor urlakning och liten näringslagring i jorden, samt på organogena jordar, är det fördelaktigt att dela upp kaliumgödslingen. Morötternas kaliumbehov är störst under sensommaren, då rotdelens tillväxt ökar. Sommargödslingen ges som ytgödsling, mest praktiskt i samband med eventuell tilläggsgödsling av kväve, helst strax före en ogräshackning eller myllning av morötterna vilket samtidigt myllar in gödseln i jorden. För tilläggsgödslingen kan klorfri NK-gödsel användas, eller om tillräckligt kväve redan har getts på våren, kaliumsulfat.

Vid vårsådden kan man inte ge stora mängder kalium till jordar med låg humushalt, eftersom stark kapillär vattenuppstigning i sådana jordar och avdunstning kan öka kaliumsaltkoncentrationen i markens ytskikt till en nivå som försvårar frönas groning. Kalium bör ges till morötter i en klorfri form, eftersom klor negativt påverkar morotsplantornas utveckling.

Yara Biotit/Biotiitti fungerar som ett långsamt lösligt kaliumgödselmedel. Den höga transportkostnaden gör att dess användning inte alltid är försvarbar, men om jorden även lider av magnesiumbrist och biotitens kalkningseffekt beaktas, kan användningen vara väl motiverad.

Fosforgödslingen ges bara en gång, på våren till sådden. Enligt den allmänna gödslingsrekommendationen för morot ger man så mycket fosfor som fosforförordningen tillåter, enligt vidstående tabell.

1)  Målsatt skördenivå
2)  Statsrådets förordning 64/2023, s.k. fosforförordningen. Se förordningen beträffande eventuell fosforutjämning under en utjämningsperiod

I försök har man med mangan- och koppargödsling till morot fått klara skördeökningar. Mangan främjar bildningen av sockerarter och proteiner i moroten, och höjer C- och E-vitaminhalterna. Koppar främjar bildningen av kolhydrater och proteiner, och dessutom behöver jordens nyttiga mikroorganismer koppar. Mangan- och kopparbehovet blir vanligen tillfredsställt i morotsodling när man gödslar med gödselmedel för trädgårdsodling, som innehåller mangan. Men om markkarteringsresultaten för mangan och koppar är röda, så bör man kompletteringsgödsla med dessa näringsämnen. Det har också kommit nya flytande spårämnesgödselmedel på marknaden, som man i övriga Europa redan har använt en längre tid. Om bristsymptom visar sig under växtsäsongen, kan man försöka korrigera bristen med att spruta näringsämnen som bladgödsling

Morötterna behöver mycket bor. Borbrist orsakar kvalitetsfel i morötterna, såsom sprickor, håligheter och röta. Vid borbrist lider morotens ämnesomsättning och rotdelen blir liten. 

Trädgårdsgödselmedlens borinnehåll räcker vanligen för morotens behov. På grova jordar med stor urlakning kan det emellertid uppstå borbrist. Tilläggsgödsling med bor kan man ge genom att spruta bladgödsel eller att ytgödsla med granulerad gödsel som innehåller bor. 

Magnesiumgödsling höjer morötternas karoten- och sockerhalt. På grova mineraljordar är det ofta magnesiumbrist, och kompletteringsgödsling med magnesium kan behövas. Den rikliga kaliumgödslingen som moroten kräver ökar urlakningen av magnesium. 

Om markkarteringens Mg-tal är under 150 mg/l, är det skäl att korrigera jordens magnesiumsituation när man börjar odla morot. Om jordens pH är under 7, kalkar man med dolomitkalk, som innehåller magnesium, 5 ton/ha. Den kalkningens magnesiumtillskott räcker till i flera år. 

När man odlar morot på plan mark kan man efter såbäddsharvningen och före sådden placera gödseln på drygt 10 centimeters djup. På mullfattiga mojordar, som kan ha stark kapillär vattenuppstigning, lönar det sig att placera gödseln på 15 centimeters djup. Då undviker man risken att så mycket näringssalter stiger med vattnet från gödselraderna upp till ytskiktet, att närsaltkoncentrationen i ytskiktet blir så hög att den hämmar morötternas groning och plantuppkomst, även om vädret efter sådden blir varmt. Vid varmt väder avdunstar mycket vatten ur ytskiktet, vilket ökar den kapillära vattenuppstigningen och ökar ytskiktets saltkoncentration. Körriktningen vid gödslingen kan vara samma som vid den efterföljande sådden, eller vinkelrätt mot den blivande såriktningen.

Morot gödslas och sås också med kombisåmaskiner, som gödslar och sår på samma körgång. En kombisåmaskin som har separata billar för gödsel och utsäde är den bästa tillgängliga gödslings- och såmetoden, för då placeras gödseln och utsädet på optimalt avstånd från varandra både i djupled och sidled. I såmaskiner för grönsaker är gödselbillarnas avstånd i sidled från såbillarna vanligen 3–6 cm. Med en sådan maskin kan man placera gödseln i motsvarande mån 1–3 cm grundare än den ovannämnda rekommendationen, eftersom vid kombisådd kan gödseln ingenstans på åkern komma rakt under såraderna, som den kan vid gödsling och sådd på olika körgånger.

Vid morotsodling på kupad mark bör största delen av gödseln som ges i samband med sådden blandas i det jordskikt som vid kupningen formas till kupor.