Bekämpning av växtsjukdomar

Växtsjukdomar som sprids via utsädet bekämpar man med att beta utsädet. De flesta frön som professionella odlare använder levereras färdigt betade. Det finns också biologiska preparat för betning och för bekämpning av bladfläckssjukdomar. Ta reda på godkända preparat och deras användningsbegränsningar i växtskyddsmedelsregistret KemiDigi.

För att bekämpa markburna växtsjukdomar är växtföljd nödvändig, och även för lagringssjukdomar är växtföljd den mest effektiva metoden. Lagringsskador kan också förebyggas genom sen skörd, undvikande av skador på morötterna vid skörden, och goda lagringsförhållanden.

Groddbrand, som också kallas rotbrand, stambasröta eller rothalsröta, försämrar plantuppkomsten och förstör växande plantor. Drabbade plantors bas mörknar och blir vattnig, plantorna vissnar eller tillväxten försvagas betydligt. Groddbrand som sprids via fröna orsakas av svamparna Alternaria dauci, Alternaria radicina och Mycocentrospora acerina. De kan bekämpas genom fröbetning, till vilket det också finns biologiska preparat. Samma sjukdomsalstrare skadar också vuxna morötters rötter (svartröta, lakritsröta) och orsakar bladfläckssjuka. Sjukdomsalstrarna överlever förutom i frön också i växtrester av morot. M. acerina kan överleva i jorden i form av sporer upp till 6–7 år. Groddbrand orsakas också av svampen Rhizoctonia solani och arter av algsvamparna Pythium. De lever i jorden, de sprider sig inte via odlingsväxternas frön. Alla sjukdomsalstrare som överlever länge i jorden kan bekämpas bara med ändamålsenlig växtföljd. 

Pythium-algsvamparter som orsakar groddbrand kan också angripa vuxna morötters rotdel, som får gropar med grov yta, ofta elliptiskt formade och i början under 10–15 mm i diameter och 2–3 mm djupa. Gropytan är mörkare än den övriga moroten. Sjukdomen har inget svenskt namn, utan det engelska namnet cavity spot används också på svenska. (På finska kuoppatauti, ”gropsjuka”). Skadorna uppstår på åkern under växtperioden, sjukdomen förökar sig inte i lagret. Sjukdomen överlever i jorden i form av vilosporer. 

Svampen Cercospora carotae kan orsaka bladfläckssjuka på morot under slutet av sommaren. Cercospora-bladfläckarna har klart avgränsade kanter. Om angreppet är kraftigt, försvagas morötternas tillväxt. Cercospora överlever i jorden i smittade växtrester upp till två år. Bladfläckssjuka på morot orsakas också av de Alternaria- och Mycocentrospora-svampar som orsakar groddbrand på morot.

Morotsmjöldagg orsakas av svampen Erysiphe heraclei och visar sig på växternas yta som en vit, pulverliknande svamptillväxt, särskilt i varma förhållanden. Det finns inte exakt kännedom om sjukdomens vanlighet och betydelse i Finland. Sjukdomen kan också förekomma på andra flockblomstriga växter än morot.

Morotsskorv orsakas av strålbakterier av släktet Streptomyces. Först kommer små skorvprickar, som blir längre strimmor när morötterna växer. Skorv förekommer mest på lätta och varma jordar som lätt torkar, och har högt pH. Skorvbildningen kan hindras med att hålla jordens fuktighet jämn genom bevattning när morötternas tjocklekstillväxt börjar. Samma strålbakterier orsakar skorv också på andra rotgrönsaker och potatis.

Svampen Mycocentrospora acerina orsakar sjukdomen lakritsröta, och är den viktigaste sjukdomsalstaren till de svarta rötor som kan gå djupt in i morötter. Den överlever i jorden och i växtrester som vilosporer. Lakritsrötan kan också spridas via morotsfrön. 

Svampen Alternaria radicina orsakar sjukdomen svartröta, som är liknande svart röta som lakritsröta och kan också gå djupt in i morötterna. Svartrötans vilosporer kan angripa morötterna i alla tillväxtfaser. På de angripna ställena kommer svarta fläckar under lagringstiden. Senare mjuknar de här angripna ställena till svart massa. Svartrötesvampen överlever åtmnstone 4–5 år i jorden som vilosporer som sprids från växtrester. Svartrötan bekämpas bäst genom god växtföljd, där man odlar morot högst vart fjärde år. Om ett skifte har smittats svårt av svartröta, behövs minst 6–10 års paus med odlingen av svartrötans värdväxter. Växter som minskar svartrötan är spannmål, gräsvall och potatis. För att hindra svartröta ska man också undvika att skörda morötterna för tidigt.

Bomullsmögel orsakas av svampen Sclerotinia sclerotium som infekterar morötter i samband med skörden. Till en början bildas färglösa och vattniga fläckar på morötternas yta, som snabbt sprider sig. I fuktiga lagringsförhållanden kan sjukdomen lätt överföras från en morot till en annan. När förstörelsen fortskrider bildas vitt, bomullsliknande mycel och svarta, runda sklerotier (vilkroppar, kan bli 1 cm i diameter) som sitter löst på morötternas yta, vilket gör sjukdomen lätt att identifiera. Delade sklerotier av bomullsmögel är vita inuti, medan sklerotier från gråmögel är bruna eller svarta. Bomullsmögel överlever i jorden i form av sklerotier som förblir livskraftiga i 3–5 år. Vissa sklerotier som hamnat i markens översta lager (1–4 cm djupt) kan gro under växtperioden om jorden förblir konstant fuktig i 2–3 veckor, vilket leder till att de bildar sporbärare som släpper ut sporer. I täta odlingar sprids sporerna bara till närliggande växter, men i öppna områden kan vinden transportera dem hundratals meter, eller till och med kilometer. Förutom morötter kan bomullsmögel även angripa baljväxter, oljeväxter, sallad och potatis. 

Skonsam hantering av morötterna och tillräcklig ventilation av morötterna förhindrar spridningen av bomullsmögel under lagringen. 

Svampen Botrytis cinerea orsakar gråmögel. Den infekterar morötter genom skador de tillfogas under skörden. Under lagringstiden förstör den cellvävnaden, vilket gör morötterna mjuka och brunaktiga. På morötternas yta växer vitt eller gråaktigt svampmycel och svarta sklerotier (vilkroppar). Vanligen visar sig skadorna i lagret först på vårvintern. Gråmöglet har rikligt med värdväxter.