Bekämpning av skadedjur

Ludet ängsstinkfly (Lygus rugulipennis) är en brungrön insekt som är cirka 4,7–5,7 mm lång. Den kan lätt förväxlas med andra arter inom samma släkte, såsom vanligt ängsstinkfly (Lygus pratensis) eller arten Lygus wagneri. 

Det ludna ängsstinkflyets täckvingar är tätt håriga, vilket skiljer det från arten Lygus wagneri vars vingar är blänkande. På ryggen, mellan täckvingarna, finns en liten sköld som är typisk för ängsstinkflyna, vars svartvita mönster kan variera och ofta liknar bokstaven W. Det ludna ängsstinkflyets vingar har bruna fläckar som är grupperade i längsgående mönster. Cuneus är en trekantig del strax före den membranösa änden av täckvingarna som går ovanpå varandra. Cuneus’ ytterkant är hos det ludna ängsstinkflyet i sin helhet smalt svart – till skillnad från hos arten Lygus wagneri, där cuneus’ ytterkant är svart bara vid basen och spetsen. De ludna ängsstinkflyna är snabba i sina rörelser och flyger lätt bort från åkern när de blir störda. 

Det ludna ängsstinkflyet skadar små morotsplantor genom att suga på deras tillväxtpunkt. Följden är att tillväxtpunkten dör, och groddplantan kan dö helt. Plantans tillväxt stannar upp, tills plantan har utvecklat flera tillväxtpunkter, vilket leder till att plantan blir buskig med många blaststjälkar. Sådana plantor växer svagt och utvecklar ingen ordentlig morot. Risken för angrepp är störst i slutet av maj och början av juni, särskilt om vädret är varmt.

För att följa med situationen med ängsstinkflyn har blå eller gula klisterfällor använts, men experter har delade åsikter om effektiviteten hos blå klisterfällor. Beroende på odlingens storlek utplaceras 3–5 fällor, en i mitten och de andra vid odlingens kanter. Fällorna inspekteras dagligen och byts ut en gång i veckan. En begränsning i effektiviteten är att stinkflyna kan gå bort från fällan om de landar på limmet med fötterna i stället för med kroppen.

Bekämpning: Besprutning med vissa pyretroidpreparat är möjlig, men nödvändig bara om det finns många ludna ängsstinkflyn i området när morotsplantorna är små. Vid val av odlingsplats rekommenderas att undvika små skiften omgivna av skog, där risken för ludna ängsstinkflyn är som störst.

Den vuxna morotsbladloppan (Trioza apicalis) är en cirka 3 mm lång, grön eller orangebrun insekt med stora, genomskinliga framvingar. I Finland finns flera andra arter inom släktet Trioza, som kan fastna i klisterfällor samtidigt som morotsbladloppan. Arten Trioza anthrisci är den svåraste att skilja från morotsbladloppan. Trioza anthrisci lever på hundkäx (hundloka) och börjar vanligtvis lägga ägg redan i slutet av maj. Därför kan tidiga observationer av bladloppor i klisterfällor ibland vara Trioza anthrisci och inte morotsbladloppa.

Morotsbladloppor dyker vanligtvis upp i morotsbestånd i mitten av juni, men ibland har flygningen observerats redan under den första veckan i juni i Finland. Den vuxna, övervintrade morotsbladlopphonan suger näring från morotens yngsta blad och bladskaft. De största sugskadorna får bladen att krulla sig och likna persilja. De angripna plantorna växer dåligt och deras morot blir liten och oformligt raggig.

Morotsbladloppans angrepp har visat sig vara kopplat med en bakterie från släktet Candidatus Liberibacter, som lever i morotens ledningvävnad. Bakterien upptäcktes först i Finland, men samma bakterie har senare hittats i Sverige, Norge, Tyskland och Storbritannien. Infektionen orsakar en purpur-, brons- eller gulaktig färgförändring börjande från morotsbladens kanter. Färgförändringen förstärks med tiden. I Finland uppträder färgningen vanligtvis cirka två månader efter att morotsbladlopporna har haft sin flygtopp. Färgningen av morotsbladen är ett ospecifikt symptom som kan orsakas av skador på rötterna från morotsflugan, näringsbrist, markpackning, för våt jord, eller fytoplasmainfektion. Därför behövs ett molekylärbiologiskt test för att säkert identifiera en infektion med liberibakterier.

Liberibakterieinfektion kan minska morotens rotvikt med ytterligare 14 % jämfört med skador orsakade enbart av morotsbladloppans honor. Också ett stort antal av morotsbladloppans larver på morötterna minskar morötternas vikt ytterligare utöver skadorna från honorna. Förekomsten av bladfärgning varierar från år till år, eftersom inte alla morotsbladloppor bär på bakterien. Liberibakteriens tillväxt i morötterna och utvecklingen av färgningssymptomen påverkas också av värmesumman. Under den svala sommaren 2017 förekom inga symptom i morotsbestånden och ingen effekt av liberibakterien på rotens vikt kunde observeras. Med högre värmesumma under växtperioden ökar också risken för skördebortfall orsakat av liberibakterier. Ett insektnät förhindrar effektivt att morotsbladloppor kommer in i morotsbeståndet och därmed även överföringen av liberibakterier till morötterna.

Odling av potatis i direkt anslutning till en morotsodling bör undvikas i områden där morotsbladloppor förekommer, eftersom liberibakterien kan vara problematisk för potatisen. Potatis rekommenderas inte heller som förfrukt till morötter på grund av problemet med kvarbliven potatis i jorden.

Morotsbladloppans äggläggning är som mest intensiv under flygtoppen. Larven som kläcks ur äggen är platt, gulaktig och nästan orörlig. Antalet larver är som störst i början av augusti.

När flygobservationer av morotsflugan från åren 2003–2019 granskades, upptäcktes att särskilt tidpunkten för den första flygningen har förändrats. En del flugor börjar röra sig tidigare, och deras flygtopp inträffar redan vid cirka 230 graders värmesumma, där flygningens början tidigare låg. För kustområden där snötäcket har varit tunt och markens uppvärmning har börjat tidigt, har den nya prognosmodellen för morotsflugans flygning andra tröskelvärden än för andra regioner i landet. I de andra regionerna börjar morotsflugorna röra sig senare, och deras flygning följer i stort sett tröskelvärdena i den äldre prognosmodellen. Naturresursinstitutets uppdaterade prognos finns tillgänglig i internet på adressen https://luonnonvaratieto.luke.fi/kartat?panel=kasvinsuojelu&lang=sv. I norra Finland har morotsflugan vanligtvis bara en generation. 

Honorna lägger sina ägg, som är cirka 0,5 mm stora, i jorden vid morotsplantans bas. Larverna kläcks ungefär 7–14 dagar efter äggläggningen och börjar först äta morotens sidorötter. Först i tredje larvstadiet skadar de huvudroten genom att gräva mörknande gångar i dess yta.

De fullvuxna larverna är 8–10 mm långa, gulvita och smala. De förpuppas i jorden i en gulbrun, 4,5–6 mm lång, cigarrformad puppa cirka 4–6 veckor efter kläckningen. Puppstadiet varar 2–4 veckor i områden där en andra generation förekommer.

För att minska skadorna på huvudroten kan skörden tidsanpassas så att den sker innan larver i tredje utvecklingsstadiet gräver sig in i roten. Larvernas utveckling beräknas utifrån övervakningsdata: utvecklingen från den första vuxna individen till larver i tredje stadiet kräver en värmesumma på cirka 400 grader.

Man kan övervaka och följa med både morotsbladloppans och morotsflugans flygning med gula klisterfällor, och varje morotsfält behöver 3–5 fällor. Fällorna måste bytas ut och kontrolleras varje vecka, och under flygtoppen kan detta behöva ske oftare samtidigt som kontrollintervallet kortas ned. För att förhindra att fåglar fastnar i fällorna fäster man stängselnät med lämplig maskstorlek som skydd runt fällorna. Byte av fällor kan vara nödvändigt om vind eller regn har fått jordpartklar att täcka klisterytorna. Fällor som tas bort från sina stativ bör täckas med plastfilm direkt på fältet för att undvika att de fastnar i varandra.

För att identifiera morotsbladloppan och morotsflugan behövs ett mikroskop.  Morotsbladloppan kan bäst särskiljas från andra bladloppsarter genom den svarta färgen på de två yttersta segmenten av antennerna, och genom att huvudnerven på vingarna delar sig i tre delar i den första tredjedelen av vingen. På bakbenen, strax före fotsegmenten, finns två mörka borst på insidan av skenbenet och ett på utsidan. Svårigheten med identifieringen illustreras av att dessa kännetecken fortfarande inte räcker för att utesluta arten Trioza anthrisci, som lever på hundkäx (hundloka) och inte skadar morot. Bekämpningströskeln för att bespruta är 5 bladloppor/5 fällor/vecka.

Morotsflugan är 5–6 mm lång, glänsande svart och slank. Ben, panna och antenner är gula, och vingnerverna är gulaktiga. Ögonen är rödbruna. Benen är tunna, gula och saknar svarta ränder, hår, borst och taggar. Bekämpningströskeln för morotsflugan är 5 flugor/1 klisterfälla/vecka.

Morötter är mest mottagliga för skador från morotsbladloppan från hjärtbladstadiet till fyrbladstadiet. Vid fyrbladstadiet kan morotsplantan tåla sugning från 1–3 bladloppor under 3 dagar utan att rotvikten minskar betydande. Det lönar sig att så morötterna så tidigt som möjligt, så att plantorna är så stora som möjligt under morotsbladloppornas flygtopp, som vanligtvis inträffar vid övergången mellan juni och juli. På så sätt förkortar man tiden då bekämpningssprutningar kan behövas.

De godkända bekämpningsmedlen för morotsbladloppa och morotsfluga lönar det sig att kontrollera varje vår i Tukes’ bekämpningsmedelsregister Kemidigi i internet, för det sker ofta förändringar i sortimentet av godkända bekämpningsmedel.

Den minskade tillgången på bekämpningsmedel försvårar särskilt bekämpningen av morotsbladloppor, vilkas flygtid är lång. Således har odlarna under de senaste åren i allt större utsträckning börjat använda insektsnät. Jämfört med fiberduk håller näten vanligtvis flera år, men hjortdjur kan ändå skada dem. Nätet måste vara tätt fastsatt mot marken vid kanterna för att insekterna inte ska kunna ta sig in under det. Nätet bör placeras ut senast vid morotsplantornas uppkomst.

För bekämpning av morotsbladloppor väljs ett nät med liten maskstorlek (0,6 mm x 0,6 mm eller mindre). Ett nät med liten maskstorlek förhindrar också effektivt överföringen av liberibakterier till morötterna, vilket förbättrar rotens utseende och storlek. Nätet är dessutom effektivt mot stinkflyn och morotsflugor. 

Beträffande morotsflugan är det viktigt att notera att dess puppor finns i jorden. Om nästa odlingsplats ligger bredvid den föregående kan puppor flyttas från gamla odlingsplatsen till den nya vid jordbearbetning. Då finns morotsflugans puppor färdigt i jorden på den nya odlingsplatsen när man lägger ut insektnät där, vilket gör att nya morotsflugor utvecklas under nätet, och de kan ha gynnsamma förhållanden att föröka sig där.

Också av en annan orsak bör man placera följande odlingsplats tillräckligt långt från den föregående: så inte nyutvecklade morotsflugor flyger från gamla odlingsstället till det nya. Morotsflugorna flyger inte särskilt långa sträckor, så om man kan placera nya odlingsstället minst en kilometer från det föregående, borde man inte få problem med morotsflugor. Det är också viktigt att inga andra flockblommiga växter, såsom kummin, ingår i växtföljden på ett odlingsställe, eftersom morotsflugan har många värdväxter bland flockblommiga arter. Morotsflugor trivs på skyddade fält och lätta jordtyper. Om växtföljden är varierad och fälten kan roteras med cirka en kilometers avstånd mellan tidigare odlingar, bör morotsflugan inte bli ett problem.

Morotsbladloppor kan däremot inte påverkas genom växtföljd, eftersom de övervintrar på barrträd, särskilt granar. Epidemiologisk modellering av liberibakterien indikerar att morotsbladlopporna kan sprida sig till nästa morotsodling över avstånd upp till 5–10 km.