Rödbetans krav på åkern

Rödbetan växer bäst på vattenhållande mullrika jordarter. De bästa jordarterna för rödbetan är molera, fin mo och mulljordar. Lagom vattenförhållanden med effektiv dränering, och bra jordstruktur säkerställer jämn plantuppkomst både torra och regniga år.  

Rödbetan växer bäst i jord som inte är för sur, för rödbetan tål sur jord dåligt. I för sur jord blir rötterna korta och tofsiga. I bestånd av rödbeta som lider av sur jord är bladen ofta klart röda eller rödaktiga.

Rödbetan tål surhet bättre på organogena jordar och grova mineraljordar. På dessa jordarter bör pH vara minst 6,5. På lerjordar bör pH vara litet högre. Å andra sidan orsakar högt pH ofta skorv på rödbetans skal.

När man väljer kalkningsmedel ska man också beakta jordens magnesiumtal. Om magnesiumtalet är under 100, rekommenderas att använda kalkningsmedel som innehåller magnesium.

Man bör planera gödslingen utifrån en markkartering som inte är äldre än fem år. Rödbetan behöver inte någon kraftig kvävegödsling. Rätt såtäthet och lagom kvävegödsling samt bevattning enligt behov är verktyg för att få en bra kvalitet på skörden. Som kvävegödsling rekommenderas högst 120 kg/ha, även om den största tillåtna kvävegödslingen enligt nitratförordningen (statsrådets förordning 1250/2014) för rotfrukter är 200 kg/ha på mineraljordar och 170 kg/ha på organogena jordar. Man kan mäta markens innehåll av lösligt kväve på våren före vårgödslingen, och senare under sommaren före tilläggsgödsling. Mängden lösligt kväve i skiktet 0–30 cm under markytan bör ligga över 40 kg/ha under tio veckors tid från sådden. 

När man beräknar gödslingen bör man beakta det kväve som frigörs ur jorden (jordart och mullhalt), kväve som blivit kvar i jorden av förfrukten, och effekten av eventuell stallgödsel som getts till förfrukten. En stor del av rödbetsodlingen är avtalsodling, och också köparen kan ställa tilläggskrav som inverkar på gödslingen.  

Rödbetan behöver rikligt med kalium. På lätta jordarter är behovet mindre än på lerjordar. Den största delen av kaliumet får rödbetan ur jordens kaliumreserver. Också eventuell blast efter en rotfrukt som har odlats på åkern före rödbetan och har plöjts ner i jorden innehåller rikligt med kalium. Rödbetan behöver också tillräckligt med fosfor. När jordens pH är på målnivån, får rödbetan dock största delen av sitt fosforbehov tillfredsställt av den fosforreserv som jorden har från tidigare.  

Gödslingsbehovet av kalium och fosfor beräknar man utifrån markkarteringen, och väljer utifrån beräkningen ett lämpligt sammansatt gödselmedel dvs. som innehåller huvudnäringsämnena, i proportioner som tillgodoser behovet.

De tillåtna övre gränserna för fosforgödslingen enligt fosforförordningen och den rekommenderade genomsnittliga kaliumgödslingen för rödbeta presenteras i vidstående tabell. Rekommendationen för kaliumgödsling gäller en målsatt skörd på 40 ton rödbeta per hektar. Om man eftersträvar en högre eller lägre skörd än så, bör man öka eller minska kaliumgivan i motsvarande mån. En del av rödbetans kaliumbehov kan ersättas med natrium, liksom för sockerbeta.

1) Statsrådets förordning 64/2023, s.k. fosforförordningen. Se förordningen beträffande eventuell fosforutjämning under en vald utjämningsperiod.

För frilandsgrönsaker är de viktigaste spårämnena vanligen bor och mangan. Borbrist förekommer närmast på urlakningsbenägna jordarter. Vanligen blir behovet av bor tillfredsställt när man använder gödselprodukter för trädgårdsodling, så det uppstår sällan behov av tilläggsgödsling med bor. 

Manganets löslighet försämras vid högt pH i jorden, så symptom på manganbrist kan uppträda på åkrar med högt pH. Manganbrist syns i att områdena mellan rödbetans bladnerver ljusnar, vilket börjar på de yngsta bladen. Det här fenomenet är lätt att följa med under försommaren.   

På jordarter med stark kapillär vattenuppstigning, såsom mojordar, lönar det sig att för rödbeta placera gödseln i jorden längre från såraderna än vanligt, för att undvika att halten av gödselsalter blir för hög i närheten av fröna och groddplantornas rötter. Detta för att gödselsalterna i jordar med stark kapillär vattenuppstigning sprider sig effektivt från gödselraderna uppåt. Risken att närsaltkoncentrationen i ytskiktet blir för hög är stor när vädret efter sådden är varmt och torrt. För hög närsaltkoncentration i närheten av fröna och groddplantornas rötter försämrar rödbetans groning och plantskjutning. Denna sak bör man ägna uppmärksamhet åt, eftersom rödbetsfröna även annars har en benägenhet att gro tidsmässigt ojämnt, vid olika tidpunkter. 

När man gödslar och sår på olika körgånger, kan man placera gödseln på drygt 10 cm djup före sådden. På mullfattiga mojordar lönar det sig att sträva efter 15 cm gödslingsdjup. Då undviker man risken att närsaltkoncentrationen blir för hög i rödbetornas groningsskikt. 

Kombisådd, dvs. placering av både gödsel och utsäde i jorden vid samma körgång med en kombisåmaskin, är emellertid den bästa metoden. Då placeras gödseln på gynnsamt avstånd från utsädet både i djupled och i sidled. I såmaskiner för grönsaker är gödselbillarnas avstånd i sidled från såbillarna vanligen 3–6 cm. Då kan man placera gödseln i motsvarande mån 1–3 cm grundare än den ovannämnda rekommendationen, eftersom vid kombisådd kan gödseln ingenstans på åkern komma rakt under såraderna, som den kan vid gödsling och sådd på olika körgånger.