Växtsjukdomar

Potatisbladmögel (Phytophthora infestans) är en av de allvarligaste sjukdomarna som drabbar potatis, även om den numera kan hanteras relativt väl genom upprepade besprutningar av potatisbestånden. Sjukdomen kan förekomma på potatisblad, stjälkar, bladskaft, frukter och knölar. När sjukdomen förekommer i knölarna kallas den också brunröta.

I sjukdomens tidiga skede uppstår små, brunaktiga, stjärnformade nekroser dvs. områden med död vävnad på bladen, som snabbt sprider sig till större, mörkbruna, rundade fläckar. Gränsen mellan frisk och sjuk vävnad är ofta otydlig och har en gulaktig nyans. På undersidan av bladen, vid kanten av fläckarna, växer ett fint, ljusgrått mögel, som syns bäst på morgonen vid dagg. Gråmögel kan ibland orsaka liknande nekrotiska fläckar på bladen som potatisbladmögel, men gråmöglets mögel är brunaktigt och det dammar.

Sjukdomen kan också dyka upp på bladskaft, stjälkar eller topparna av potatisplantan som mörkbruna nekroser. På topparna visar sig angreppet ofta först genom att bladen krullar ihop sig innan de karakteristiska nekrotiska fläckarna blir synliga. På angripna knölar uppstår först bruna nekrotiska områden, som med tiden sjunker in. Vid genomskärning av knölen ser den angripna vävnaden rostbrun och torr ut, och gränsen mellan frisk och skadad vävnad är mycket diffus.

Potatisbladmögel övervintrar som mycel i lagrad potatis eller i kvarlämnade potatisknölar på åkern. Om infekterade knölar gror, kan mycelet växa inuti den framväxande stjälken.

På försommaren kan sjukdomsalstraren ta sig ut genom stjälkarnas och bladens klyvöppningar dvs. luftöppningar och i fuktiga förhållanden börja producera sporbildande strukturer som sprider sjukdomen. Ibland kan dessa även bildas på infekterade knölar och spridas vidare till blasten genom regnstänk.

Potatisbladmögel kan också övervintra i jorden eller på jord som sitter fast på sättpotatis med hjälp av sexuellt bildade oosporer. Oosporerna är oberoende av en levande värdväxt, och kan förbli smittdugliga i jorden i flera år. Oosporer kan infektera de nedre bladen eller spridas uppåt i blasten med regnstänk.

I yrkesmässig, konventionell dvs. icke-ekologisk potatisodling bygger bekämpningen av bladmögel på en i tid påbörjad och vid rätta tidpunkter utförd besprutning med kemiska bekämpningsmedel. Potatisbestånden bör hållas fria från bladmögel fram till upptagningen för att förhindra ansamling av oosporer i jorden. Om sjukdomen har förstört bladmassan avsevärt, rekommenderas att ha en flera års paus från potatisodling på den drabbade åkern. 

Potatisbladmögel sprids om bladen förblir blöta i minst 12 timmar, eller om luftfuktigheten är hög i minst två dygn. Vid första tecken på infektion bör ett preparat väljas som kan stoppa sjukdomens utveckling. Vid snabb bladtillväxt bör systemiska preparat användas, som skyddar även nya blad. Det rekommenderas att inte använda preparat från samma grupp verksamma substanser upprepade gånger, för att undvika resistensbildning. Användningsinstruktioner, karenstider och bruksbegränsningar kan man ta reda på i växtskyddsmedelsregistret  Kemidigi.

Viktigt vid bekämpningen av potatisbladmögel

• Minska smittkällorna
• Frisk sättpotatis
• Minska mängden potatis som blir kvar i jorden och avfallshögar med potatis
• Ordentlig sjukdomsbekämpning också på sensommaren, så inte nya oosporer kan bildas i potatisbeståndet
• Kemisk bekämpning
  • Första bekämpningen tillräckligt tidigt (de första symptomen)
  • Tidsintervall mellan besprutningarna enligt preparatet, potatisens tillväxthastighet och sjukdomstrycket
  • Sjukdomstrycket bör bedömas utifrån väderdata. Tillförlitliga prognoser för bladmögel finns inte för närvarande i Finland
  • När man väljer preparat bör man beakta olika bruksbegränsningar och resistensrisken
• Val av potatissort
• Bekämpning av brunröta på knölarna
  • Med utformningen av potatiskuporna kan man i någon mån minska att sporerna via regnvatten kommer i kontakt med knölarnas yta
  • Genom att ta bort blasten kan man minska bladmöglets spridning till knölarna
  • Torkning av skörden före lagringen minskar smittrisken efter potatisupptagningen

Bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) visar sig på potatisstjälkar först som vattniga fläckar, som blir bruna när vävnaden torkar. Vid fuktiga förhållanden utvecklas vitt, bomullsliknande mögel på fläckarna. Den angripna vävnaden blir fiberaktig och skör, och oftast bryts stjälken av vid fläcken. Inuti stjälken bildas mörkbruna eller svarta svampmycelklumpar, sklerotier (vilkroppar), typiska för bomullsmögel. På potatisstjälkarna kan klumparna bli 1–2 cm i diameter.

Vanligtvis skadar eller dödar bomullsmögel enskilda potatisplantor, men i värsta fall kan sjukdomen förstöra hela beståndet i mitten av augusti. Bomullsmögel har blivit vanligare i områden där potatis och andra värdväxter för svampen, som rybs och frilandsgrönsaker, odlas i stor skala på samma åkerslätter. Eftersom svampen har många värdväxter och kan spridas luftburet från angränsande åkrar, är växtrotation inte en särskilt effektiv bekämpningsmetod.

Bekämpning av bladmögel med fluazinam-haltiga preparat före potatisens blomning minskar också risken för spridning av bomullsmögel. Vid användning av enbart fluazinam måste man komma ihåg att skyddet mot bladmögel under snabb potatistillväxt varar högst 5–7 dygn. Ta reda på godkända preparat och användningsbegränsningar i Kemidigi. 

Torrfläcksjuka (Alternaria solani och A. alternata) visar sig på potatisblad som små nekrotiska fläckar dvs. med död vävnad. Vanligtvis är fläckarna 1–2 mm stora och kantiga, eftersom endast vävnaden mellan bladnerverna förstörs. Ibland bildas koncentriska ringar i fläckarna, där ljusbruna och mörkbruna ringar alternerar.

Det finns skillnader i sjukdomsresistens mellan olika potatissorter. Torrfläcksjuka har blivit vanligare under de senaste åren, särskilt i växtföljder där potatis dominerar. Bland bekämpningsmedel för potatisbladmögel har produkter som innehåller mankozeb också effekt på torrfläcksjuka. Om man bekämpar bladmögel huvudsakligen med preparat som inte har effekt mot torrfläcksjuka, kan man vid behov tillsätta ett preparat mot torrfläcksjuka i tankblandningen. Ta reda på godkända preparat och användningsbegränsningar i Kemidigi.

Filtsjuka (Rhizoctonia solani) kallas också groddbrand för sjukdomens angrepp på groddar och stjälkbas, och lackskorv för angreppen på potatisknölarna. Sjukdomen skadar direkt bara potatisens underjordiska delar som är utan klorofyll, men skadornas följder syns också i stjälkarnas utveckling. På knölarna visar sig sjukdomen som platta, mörka svampmycelklumpar som kallas lackskorv, vilket på matpotatis är en mindre estetisk defekt. När man förgror sättpotatis skadar svampen groddarna som växer ut från knölarna, groddbrand.

Efter potatissättningen börjar den sjukdomsalstrande svampen som finns i sättpotatisen eller i jorden att förstöra groddarnas och de växande stolonernas dvs. de underjordiska utlöparnas yngsta delar, groddbrand. På stjälkarnas underjordiska del och på stjälkarnas ovanjordiska dels bas kan bruna fläckar uppstå, stjälkarnas tillväxt avtar eller de dör. Bestånd drabbade av filtsjuka blir glesa och utvecklas ojämnt. Sjukdomen fördröjer också stolonernas dvs. de underjordiska utlöparnas tillväxt, vilket leder till att potatisknölarna växer i täta klasar nära stjälkbasen. Knölarna blir deformerade och blir gröna av solljuset. Sjukdomen skadar också växande knölar, vilket resulterar i grova fåror eller så växer sig knölarna till helt missbildade former. Olika grader av skador på stolonerna ger en ojämn storleksfördelning på knölarna. 

Under högsommaren kan ett filtaktigt (luddigt, sammetsaktigt) vitt eller gråaktigt svampmycel växa på stjälkbaserna. Det är detta symtom som har gett upphov till sjukdomsnamnet filtsjuka. Detta mycel gör ändå ingen direkt skada på plantan. Under sensommaren kan gröna luftknölar bildas i bladvecken eller på stjälkbasen, eftersom den stärkelse som fotosyntesen har bildat i blasten inte kan transporteras normalt till knölarna. Samtidigt blir bladen ofta krulliga och hårda, för att stärkelsekoncentrationen i bladen blir för hög.

Sjukdomen växer i knölarna i form av platta, mörkbruna, lätt lossnande svampmycelklumpar på skalets yta, lackskorv. Under fuktiga förhållanden aktiveras dessa svampskorvar och börjar producera tjock mycelväv, som snabbt sprider sig och skadar unga skott och stoloner. Sjukdomens mycelklumpar kan också överleva i jorden i flera år, och efter potatissättning aktiveras de, och orsakar likadana skador som de som sprids via sättpotatisen. Filtsjuka som sprids via sättpotatisen kan man bekämpa med att beta sättpotatisen, men filtsjuka som sprids via jorden kan man bekämpa bara genom växtföljd. Det finns stora skillnader mellan olika potatissorter i mottagligheten för filtsjuka.

Viktigt vid bekämpningen av filtsjuka

• Beta sättpotatisen
• Sättpotatisens betningsbehov avgörs av mängden lackskorv dvs. mycelklumpar på sättpotatisen
• Betningsmetoden inverkar på bekämpningseffekten
  • Man bör få betningsmedlet jämnt över hela sättpotatisens yta
  • Risken med betning genom nersänkning är ökad risk för stjälkbakterios
  • Besprutning i sättningsmaskinen kan ge otillräckligt jämn fördelning av medlet över sättpotatisarna
• Åtgärder som främjar snabb uppkomst av potatisen efter sättningen:
  • Att sätta i varm jord – ofta inte möjligt
  • Förgroning
  • Att sätta potatisen grunt
  • Val av potatissort
  • Växtföljd 

Filtsjuka som sprids via sättpotatisen kan orsaka svåra skador i växtföljden – marken saknar naturlig motståndskraft mot filtsjukan.

Silverskorv (Helminthosporium solani) orsakar silvergrå fläckar på potatisens skal. Symptomen är särskilt tydliga hos rödskaliga potatissorter. Svampen som orsakar silverskorv förökar sig och sprids via konidier dvs. asexuella, icke-rörliga sporer som bildas på knölarnas yta.

Sjukdomen sprids främst i lagerutrymmen, om det uppstår kondensvatten på knölarnas yta och sporproduktionen aktiveras. Sjukdomen kan också överföras under växtperioden från sättpotatis till de nya, skördade knölarna. På sättpotatis kan silverskorven bekämpas genom behandling med bekämpningsmedel.

Pulverskorv orsakas av svampen Spongospora subterranea och är skorv på potatisknölarna som till utseendet påminner om vanlig skorv (Streptomyces europaeiscabiei). Pulverskorven orsakar dessutom galler och vårtor dvs. utväxter på potatisens rötter och stoloner. Gallernas och vårtornas storlek varierar från obetydligt små upp till drygt en ärtas storlek. Pulverskorv angriper potatis främst i fuktig och sval jord.

Den största nackdelen av pulverskorven är att potatismoptopviruset (PMTV) lever i dess vilosporer och sprider sig med dem. Moptopviruset kan inte infektera potatisen utan att ha pulverskorvsvampen som bärare. Moptopviruset orsakar bruna ring- eller bågformade nekrosskador dvs. död vävnad i potatisknölarnas yta och innandöme.

Pulverskorvsvampen och moptopviruset kan överleva smittdugliga i jorden över 10 år. Sjukdomen sprids lätt via jord som fastnar på maskiner och skor. Moptopviruset överförs med sättpotatis till nya åkrar, men förökar sig till en skadlig nivå bara vid potatisodling alltför ofta på samma ställe. När viruset har spritt sig till en åker via sättpotatis kan det ta minst 5–15 år, beroende på växtföljden, innan det börjar orsaka betydande skördenedsättning.

Viktigt vid bekämpningen

• En god växtföljd förhindrar att sjukdomen når skadliga nivåer
• Förhindra spridning till nya åkrar
• Frisk sättpotatis
• Också symptomfria knölar kan bära på viruset
• Rengör maskiner och utrustning från jord
• Sortval – vissa sorter visar färre symtom
• Undvik kraftig bevattning under knölbildningen
• Åtgärder som förbättrar jordens struktur och vattenhållning

Vanlig potatisskorv orsakas av den europeiska strålbakterien Streptomyces europaeiscabiei och den nordliga strålbakterien S. turgidiscabies. Dessa bakterier är de vanligaste alstarna av vanlig skorv på potatis i Finland. Båda bakterierna kan ge mycket olika skorvsymptom, från lindrig, ytlig skorv till djup skorv som når djupt in i knölen. Utifrån symptomen går det inte att avgöra vilkendera strålbakterien som är orsak. Den nordliga strålbakterien kan ibland bilda ett nätliknande skorvlager över hela knölens yta, vilket liknar skorven från nätskorvbakterien (S. acidiscabies), som är mer sällsynt i Finland. Dessutom orsakar också pulverskorv ofta skador som liknar vanlig skorv.

Vanlig potatisskorv sprids via sättpotatis, men de strålbakterier som orsakar sjukdomen tillhör den naturliga mikrofloran i åkerjordar. Skorvbakterierna förökar sig om potatis odlas för ofta på samma åker. Dessa bakterier kan också angripa morötter, sockerbetor och rödbetor, vilket gör dem olämpliga att inkludera i växtföljden med potatis. Vanlig potatisskorv trivs i jord med ett pH på 5,3–7,5. Skorvangrepp kan bli problematiska i varm, torr och luftig jord med högt pH. Spridning av halm, stallgödsel, kompost, aska eller kalk på potatisåkern kan öka risken för vanlig skorv. Å andra sidan innehåller kalken kalcium, och kalciumbrist kan försämra knölarnas kvalitet på många sätt. Den nordliga strålbakterien har större tolerans beträffande livsmiljön än den europeiska, så den nordliga strålbakterien kan orsaka skorvproblem i surare och fuktigare jord än den europeiska strålbakterien.

Viktigt vid bekämpning av vanlig skorv

• Bevattning kan minska vanlig skorv. Bevattningen bör påbörjas alldeles i början av knölbildningen, när knölarna är lika stora som pepparkorn
• Potatisens kalciumförsörjning måste tillgodoses med gödselmedel som inte höjer jordens pH
• Organiska gödselmedel, såsom stallgödsel, ökar risken för vanlig skorv betydligt
• Det finns stora skillnader i potatissorternas motståndskraft mot vanlig skorv

Rödröta (Phytophthora erythroseptica) och phytiumröta (Globisporangium-arter, tidigare Pythium-arter) har blivit vanligare de senaste åren. Dessa sjukdomar skadar potatis under varma somrar, särskilt på åkrar som är för våta. De kan bekämpas genom att tillämpa en god växtföljd.

Bakteriesjukdomar som ger röta på potatisens stjälkar och knölar är en sjukdomsgrupp som orsakas av flera olika bakterier. Symtomen kan variera mycket beroende på år, potatissort och bakterieart. 

Röta på de ovanjordiska stjälkarnas nedersta del kallas stjälkbakterios. Den visar sig typiskt som ett glänsande svart, illaluktande bakterieslem på stjälkarnas nedersta del. Om rötan är på ett lokalt avgränsat område en bit upp på stjälkarna, utan symtom på stjälkarnas nedersta del kallas det stjälkröta. Ibland syns rötan bara inuti stjälken när stjälken klyvs itu, utan symtom på utsidan. Stjälkbakterios och stjälkröta orsakas av flera olika arter av bakteriesläktena Pectobacterium och Dickeya. Dickeya-bakterierna var vanliga i Finland i början av 2000-talet, men deras betydelse har minskat under de senaste åren. Blötröta är röta på potatisknölarna.

Spridning och smittvägar

Stjälkbakterios, stjälkröta och blötröta sprids till åkern genom dold smitta i sättpotatis. Pectobacterium-bakterier sprids vidare från ruttnande sättpotatisar till ytan på skördepotatisarna via vattenflöden i jorden. Bakterierna kommer in i skördepotatisarna bara genom sår (dvs. skador) eller öppna korkporer. Stjälkbakterios- och stjälkrötebakterier kan också spridas till skördepotatisarna via stoloner direkt till ledningsvävnaden i skördepotatisarna. Smitta som överförts under sommaren orsakar röta i skördepotatisarna vanligen först i lagret, eller så bryter sjukdomen ut i växande potatisbestånd först följande sommar, om smittad potatis då används som sättpotatis. 

Dickeya-bakteriearterna sprids snabbt genom potatisens rötter till hela plantan, och infektionen sprids lätt från planta till planta. På så sätt visar sig Dickeya-röta ofta som fläckvisa härdar av rötsmittade plantor på potatisåkern. Bakterierna kan också spridas via aerosoler som regn åstadkommer. Av allt att döma kan också olika insekter sprida bakterierna. Under skörd, hantering och lagring sprider sig bakterierna lätt mellan knölarna om det finns knölar med rötsmitta i skörden.

Stjälkbakterios och stjälkröta är ett problem särskilt inom odlingen av sättpotatis. Sjukdomsangripna plantor i en odling vars skörd ska säljas som sättpotatis gör att sättpotatisens kvalitetsklass sänks, eller så duger skörden inte alls till sättpotatis. Blötröta kan orsaka betydande lagerförluster i stora potatislager och påverka kvaliteten på den icke angripna skörden.

Viktigt vid bekämpning 

• Stjälkbakteriosens och stjälkrötans bakterier sprids främst via sättpotatis
• Nästan alla partier av sättpotatis innehåller små mängder stjälkbakterios- och stjälkrötebakterier
• Sjukdomen förblir symtomfri vid låg bakteriekoncentration
• Sjukdomen bryter ut först när bakteriekoncentrationen blir tillräckligt hög
• Huvudfråga: Hur kan man förhindra att bakteriekoncentrationen ökar under lagring och transport av sättpotatis samt i mellanförvaring före sättningen?
• Temperaturen får inte överstiga 15 °C
• Potatisen får inte utsättas för syrebrist (i storsäckar i varm miljö)
• Vatten får inte kondensera på knölarnas yta
• Förhindra spridning mellan knölar
• Rengör maskiner och utrustning efter hantering av smittade partier
• Det går inte att påverka sjukdomens spridning på åkern

Tidigare förekom flera olika potatisvirus i Finland, vilka orsakade dvärgväxt hos blasten, gulfärgning av bladen (kloros), nekroser dvs. död vävnad och krullade blad. En och samma planta kunde vara infekterad av flera olika virus samtidigt, vilka vanligen förstärkte varandras symtom. Utifrån symptomen kan man inte identifiera specifika virus eller blandinfektioner.

Numera är Y-virus det enda som är vanligt förekommande i Finland. Symptomen kan variera från en svag, nästan omärkbar brokighet och krullighet hos potatisbladen till den andra ytterligheten: svåra nekrotiska fläckar och svår dvärgväxt. I Finland förekommer främst tre olika varianter av Y-virus: Y⁰, Yⁿ och Y^ntn. Y⁰-varianten orsakar i många potatissorter allvarligare symtom än Yⁿ-varianten.

En allvarlig Y-virusinfektion kan leda till stora skördeförluster, även om många moderna potatissorter är relativt motståndskraftiga. Den mest betydande följden av att viruset har blivit allmännare har varit att av vissa potatissorter det inte gått att få certifierad sättpotatis, eftersom gränsvärdena för virusinfektion överskridits.