Kålrotens kvalitetsproblem och växtsjukdomar

Hetta och torka stressar kålrotsbestånden. Följden är förutom hjärtröta att innandömet blir mer eller mindre träigt och fibröst, och att kålrötterna bildar blomstjälkar, vilket får rotdelens tillväxt att avstanna. 

Också kålbladmögel och mjöldagg kan angripa blasten på sensommaren och få tillväxten att avstanna redan före höstkölden. För att bekämpa de här kvalitetsproblemen kan det hjälpa med effektiv och ofta upprepad bevattning. Emellertid kan bevattning inte alltid förändra situationen avgörande. 

Groddbrand (rotbrand)

Groddbrand kallas också rotbrand och är en svampsjukdom som orsakas huvudsakligen av svampar och algsvampar som lever i jorden. Groddbrand förstör växande plantor både före och efter uppkomsten genom markytan. De första symptomen är att hypokotylen (stammen under hjärtbladen och över roten) blir vattnig och mörknar, och sjukdomen sprider sig till rotens övre del och plantan dör. 

Groddbrandens omfattning varierar årligen. Under svala vårar förekommer den vanligen sparsamt, men varma vårar är den relativt vanlig. Höga dagstemperaturer och fuktig mark främjar utbrott av sjukdomen, och därför förekommer den mest på lätta marker med stark kapillär vattenuppstigning, som mojordar. 

Klumprotssjuka

Klumprotssjuka är en förödande och svårbekämpad sjukdom på korsblomstriga växter. Värdväxter i åkerbruket är korsblomstriga växter: rybs, raps och senap. Av grönsakerna får kålväxter, kålrot och rova lätt smittan. Också korsblomstriga ogräs är värdar, såsom förvildad rybs samt lomme och penninggräs. 

Klumprotssjukan orsakar uppsvällda missbildningar på rötterna. De är i början hårda och ljusa, men på sensommaren mjuknar och ruttnar de. Missbildningarna uppstår då sjukdomsalstraren retar växten att producera ett överflöd av tillväxthormoner, vilket får de enskilda cellerna i rötterna att ohämmat växa ut i svulster. De svullna cellerna försvårar för växten att uppta vatten och näring, så att tillväxten störs. Klumprotssjukan kan överleva med bibehållen smittförmåga i jorden till och med 10–20 år. Sjukdomens vilosporer i jorden kan inte på egen hand sprida sig till nya platser. Emellertid kan rikliga regn och vårarnas smältvatten och översvämningar ändå sprida dem långa vägar. Också vinden kan sprida sjukdomsalstrarna med ivägblåsta jordpartiklar. Jordbrukets normala jordbearbetning sprider sjukdomen effektivt inom skiftet. Mellan skiften sprider sjukdomen sig med jord som fastnar på traktorer, maskiner, redskap och stövlar. Plantor, sticklingar och knölar som har vuxit i smittad jord kan sprida sjukdomen till nya förökningsplatser med jord som följer med dem. Också djur som rör sig på åkrarna kan föra sjukdomens vilosporer till nya platser.

Klumprotssjukan måste bekämpas på förhand. Effektivaste sättet att undvika sjukdomen är att hindra den att komma in på skiftena och att tillämpa en god växtföljd. När man odlar kålväxter måste man regelbundet följa med förekomsten av klumprotssjuka. Korsblomstriga växter som används som fång- och mellangrödor, speciellt senap, är värdväxter för sjukdomen och man bör därför inte odla sådana om man odlar kålrot och kålväxter.  

OBS!
Om man inte har hittat klumprotssjuka på ett skifte, är den rekommenderade längden på växtföljden fyra år, dvs. man odlar kålrot eller någon annan korsblomstrig växt bara vart fjärde år på det skiftet. Om man hittar klumprotssjuka på flera ställen av skiftet, bör man förlänga växtföljden till tio år, dvs. odla någon korsblommig växt bara vart tionde år på det skiftet. Man kan minska skadorna av klumprotssjuka med kraftig kalkning, varvid effekten baserar sig på snabb förhöjning av jordens pH. 

Hjärtröta

Hjärtröta är en fysiogen sjukdom, vilket betyder att den inte orsakas av någon skadeorganism, såsom svamp, virus eller bakterier, utan av fysikaliska eller kemiska faktorer i plantornas miljö. Hjärtröta hos kålrot har tidigare ansetts vara en bristsjukdom till följd av borbrist. Praktiska odlingserfarenheter och forskningsresultat har emellertid visat att det också finns andra medverkande orsaker när kålrötter får hjärtröta. 

Innandömet i en kålrot med hjärtröta har bruna eller annars mörka fläckar eller håligheter, kålroten är illaluktande och illasmakande och är oanvändbar (bild nedan). Om man lagrar kålrötter med hjärtröta, försämras deras kvalitet ytterligare under lagringstiden, håligheterna förstoras, kålrötterna hårdnar och minskar kännbart i vikt. 

Praktiska erfarenheter av hjärtröta pekar på att det råder gynnsamma förhållanden för hjärtröta att uppkomma när jorden har högt pH, över 7, och det efter en våt vårvinter eller vår som slammat igen jorden kommer en lång torrperiod. Kålrotens upptagning av bor ur jorden försvåras av dålig jordstruktur, låg mullhalt eller lätt, grov, urlakningsbenägen mineraljord.

Om jorden är kruttorr, rör sig inte bor eller andra växtnäringsämnen i jorden. Då kan inte kålrotens rötter ta upp tillräckligt med bor ur jorden. Ett kålrotsbestånd som har fått hjärtröta tillfrisknar inte mera av borgödsling eller bevattning.

Hur man kan försöka förhindra hjärtröta:

• Sörj för tillräcklig borgödsling redan vid vårgödslingen.
• Med sortval. Sorten Globus är mottaglig för hjärtröta. Det lönar sig att ta reda på mottagligheten för hjärtröta också hos de andra sorterna i sortutbudet vid den aktuella tidpunkten.
• Så inte kålrot på en åker som har pH över 7,0.
• Så inte kålrot på en åker vars jordart är fin eller grov mullfattig mo som lätt urlakas.      
• Bevattna kålrotsodlingen om en lång torrperiod hotar.

Bormängden i de vanligaste NPK-gödselmedlen räcker inte för att tillfredsställa kålrotens borbehov. Enligt försöksresultat räcker inte heller tilläggsgödsling med flytande borgödsel ensam för att bekämpa hjärtrötan. Yaras granulerade gödselmedel Nitrabor är ett alternativ som förutom nitratkväve och vattenlösligt kalcium innehåller 0,3 % bor, som tillsammans med kalciumet bygger upp starka och hållbara cellväggar.