Bekämpning av skadedjur

Växtskyddet för kålrot är utmanande, liksom för andra korsblomstriga odlingsväxter. Utbudet av bekämpningsmedel har minskat och man måste söka lösningar på växtskyddsproblemen också med nya, mer ekologiska metoder. Också användning av insektnät och olika locksystem strävar man fortfarande efter att utforska, och eventuellt också stöda via EU:s bidragssystem under den kommande programperioden.  

Plantstadiet är känsligt för skadedjur, och dessutom för problem med plantuppkomsten på jordarter som är utsatta för skorpbildning på ytan. Om man sår dyrare hybridutsäde är det speciellt viktigt att åkern inte har benägenhet för skorpbildning.

Jordloppor och senapsbaggar är skadedjur som gärna använder kålrotens groddplantor som föda. De här insekterna förökar sig synnerligen snabbt i varmt väder och man måste vara rask med bekämpningen. 

Ofta förväxlas jordloppor och rapsbaggar, för båda är små skalbaggar. Jordlopporna övervintrar som vuxna utanför åkrarna i förna och börja röra på sig när vädret bir varmare. Jordloppsarter som är skadejur är svart jordloppa (Phyllotreta atra), randig jordloppa (P. nemorum), krokrandig jordloppa (P. sriolata) och vågrandig jordloppa (P. undulata).

Rapsbaggen är en glänsande, blåsvart 2,5 mm lång skalbagge. Dess täckvingar lämnar bakkroppens spets synlig, medan jordloppornas täckvingar täcker bakkroppens spets. Jordlopporna har kraftiga klotformade baklår, vilket skiljer dem från rapsbaggarna. 

Ludet ängsstinkfly kan förstöra plantornas tillväxtpunkt med sitt sugande och orsaka att plantorna tynar och blasten förbuskas.

Man bör dagligen följa med förekomsten av skadedjur under kålrotens groddplantsstadium. Jordloppornas ätande skadar bladens ytlager, vilket utsätter plantorna för uttorkning. Regn och bevattning gör jordlopporna mindre rörliga och minskar risken att plantorna torkar ut. 

Kålflugornas larver är kålrotens värsta skadedjur. Larverna kan förstöra kålrötternas rötter så illa att kålrötterna under soliga dagar kan tyna och vissna och slutligen dö. Också vid lindrigare skador blir kålrötterna odugliga för konsumtion, för kålflugornas larver äter bruna gångar mycket djupt in i de underjordiska delarna av kålrötterna.

Det finns två olika arter av kålflugor: lilla kålflugan (Delia radicum) och stora kålflugan (Delia floralis). 

Lilla kålflugan har två generationer i året, stora kålflugan bara en. Båda arterna övervintrar på puppstadiet i marken. På pupporna kan man skilja arterna från varandra, om man vill ta reda på vilken art som förekommer på åkern. Lilla kålflugans första generations vuxna individer kommer ur pupporna i månadsskiftet maj–juni. Deras flygning och äggläggning är livligast i början av juni. Larverna som kläcks ur äggen äter sig snart in i kålrötternas rötter och skadar dem således. Angrepp som börjat tidigt kan döda plantorna helt. Å andra sidan kan sent sådda kålrötter undgå den första kålflugsgenerationens skador. 

Lilla kålflugans andra generations flygning infaller ofta i början av augusti, men varma somrar kan den börja i slutet av juli. Andra generationens larver skadar lätt ytan av rotdelen som ska säljas. På grund av den sena tidpunkten är det svårt att bekämpa dem.  

Stora kålflugans äggläggning infaller ofta i början av juli, men kan börja redan omkring midsommar. 

Byte av åker varje år förebygger problem med kålflugor. Det har också betydelse hur skyddad åkern är. Öppna åkrar utan vindskydd är tryggare med tanke på kålflugorna, för de flyger ogärna på stora, blåsiga åkerslätter. 

Upprepade besprutningar av kålrotsbeståndet med pyretroidpreparat när kålflugornas flygning har börjat minskar mängden vuxna äggläggande kålflugor. Men med tanke på utvecklande av resistens mot preparatet hos kålflugorna lönar det sig att byta mellan olika pyretroidpreparat, för olika pyretroidgrupper har olika verkningsmekanism. I Finland finns visserligen inte många preparat, och det finns redan belägg för resistens hos bl.a. rapsbaggar.    

När man använder pyretroider bör besprutningen riktas mot de vuxna kålflugorna i kålrotsbeståndet innan de börjar lägga ägg. Därför bör besprutningen med pyretroider påbörjas genast man märker de första äggen. Det är också bra att följa med prognosen för lilla kålflugans flygning, som finns i Lukes tjänst Naturresursinfo i internet på adressen https://luonnonvaratieto.luke.fi/kartat?panel=kasvinsuojelu&lang=sv . 

Kålflugorna kan i princip identifieras utifrån de kålflugor man har fångat i gula limfällor, men identifieringen är osäker, för av de närbesläktade blomsterflugorna (Anthomyiidae) finns cirka 200 arter i Finland. 

Lilla kålflugans andra generations larver och stora kålflugans larver kan inte bekämpas kemiskt med pyretroider, för larverna befinner sig vid kålrötternas bas vid marknivån. Pyretroiderna borde träffa de äggläggande honorna också när det gäller lilla kålflugans andra generation, eller stora kålflugan. Emellertid ökar upprepade besprutningar med pyretroider risken för att kålflugorna utvecklar resistens mot pyretroiderna. 

Om man använder kemisk bekämpning mot skadeinsekter, bör man ta reda på vilka preparat som är godkända, deras bruksmängder och bruksgånger i Tukes växtskyddsmedelsregister Kemidigi på internetadressen https://www.kemidigi.fi/kasvinsuojeluainerekisteri/haku (finns språkval till svenska).

På 1990-talet gjordes de första försöken med insektnät som bekämpningsmetod mot skadedjur på kålväxter. De här försöken gjordes bl.a. på Åland, i Pälkäne och i Juva med kålväxter avsedda till färskförsäljning. Resultaten var mycket lovande och skulle kanske ha lett till att insektnäten hade börjat användas allmänt redan då, om de hade varit billigare i pris. Lämplig maskstorlek för kålrot är 1,3 mm x 1,3 mm och vikten 65 g/m², dvs. nät för ett hektar väger 650 kg. Kålflugorna stannar utanför nät med stora maskor, men av jordlopporna går cirka hälften genom det. Mot jordloppor finns nät med mindre maskor.

Mellan näten gör man skötselgångar för traktorkörning. Nätens bredd väljer man enligt växtskyddssprutans arbetsbredd. Det är betydligt lättare att breda ut nät än täckväv, som vinden lätt tar tag i. Nät kan bredas ut och rullas ihop med utrustning som kopplas till traktorn, vilket underlättar hanteringen av tunga rullar. När man kör med traktor och andra maskiner på nätet måste man vara aktsam så inte nätet fastnar i maskindelar. 

När man använder nät och vävar lönar det sig att skriva på dem vilka växter de har använts på, för bl.a. kålmalar kan följa med i veck på näten och vävarna. Om man förvarar dem inomhus kan kålmalens puppor överleva vintern i dem. I naturen är deras överlevnad i Finlands vinterförhållanden ännu osäker. Om man har möjlighet, lönar det sig att nästa år använda näten och vävarna på växter som är obesläktade med växterna de användes på året innan. Efter korsblomstriga växter kan de användas på t.ex. potatis. 

Kålmalens unga larver äter skador på kålrötternas blad i form av s.k. fönstergnag på bladens undersida. Fönstren beror på att när larverna kläcks ur äggen som kålmalen lagt i kålrotsbeståndet och börjar äta den mjuka inre vävnaden på bladens undersida, blir det kvar bara bladets grånande hudvävnad som syns som ett fönster. De äldre larverna äter hål på bladen. Vid svåra angrepp äter de upp en stor del av bladens yta mellan bladnerverna.   

Kålmalens larv är efter kläckningen ljusgrön med svart huvud. Som fullvuxen är den 12 mm lång, spolformig, har gulbrunt huvud, och bakkroppens spets har en tvågrenad ”stjärt”. Larven rör sig synnerligen livligt när den störs. Larverna trivs också i plantuppdrivningsutrymmen, och i exempelvis växtbestånd som man sått i odlingstunnlar. Det lönar sig att inspektera alla sådana stängda utrymmen. Larverna bekämpas med att spruta växtbestånden med ett universalbekämpningsmedel mot fjärilslarver. Svårigheten är emellertid att larverna håller sig på bladens undersida, dit sprutdimman har svårt att nå.  

Gula limfällor lämpar sig för att observera kålmalens vuxna individer. Man fattar bekämpningsbeslutet utifrån dessa observationer, men ofta förekommer kålmalen som stora invasioner som kommer med vindarna, och då råder ingen osäkerhet om bekämpningsbehovet. 

Kålmalen är överallt i världen en synnerligen besvärlig skadegörare på korsblomstriga växter. Den har fått sitt engelska namn (diamond back moth) av att framvingen är uppdelad i ett ljust och ett mörkt färgfält åtskilda av en vågig gränslinje, som kan tolkas som ett band av diamantformade figurer. Av denna färgteckning är den ganska lätt att identifiera. Flygvingarnas vingspann är 12–15 mm. Kålmalen kan emellertid förväxlas med skogssenapsmalen (Rhigognostis schmaltzella) som förekommer i Finland upp till Lappland och flyger tidigt på våren.

För biologisk bekämpning av kålmal finns ett godkänt preparat som innehåller bakterien Bacillus thurengiensis. Preparatet sprutas 0,8–1,2 kg/ha blandat i 600 liter vatten/ha på kålrotsbeståndet. När larverna äter besprutade blad får de bakterierna i tarmkanalen och dör. Preparatet har tre dygns karenstid. 

Ibland kan det i kålrotsodlingarna sporadiskt förekomma larver av kålfjäril, rapsfjäril och rovfjäril. De är gröna, svartprickiga och snabbväxande larver med 2,5–4 cm längd. De äter glupskt bladen så att till slut bara bladnerverna återstår. De här larverna är lätta att observera och också lätta att bekämpa genom att spruta något universalbekämpningsmedel, med beaktande av karenstiden.