Allmänt om att odla kålrot

Kålroten (Brassica napus eller Brassica napus ssp. rapifera) odlas ofta på lerhaltiga jordar, men den kan också odlas på välgödslade mo- och mjäljordar. Observera dock risken för bildning av hård skorpa på ytan av mjäljordar. 

Kvävebehovet är ganska stort, cirka 130 kg/ha. Av detta kan man ge två tredjedelar vid vårbruket och en tredjedel senare under sommaren. I växtföljden lämpar kålroten sig bra att odla efter sockerbeta. De är inte besläktade växter vilket minskar sjukdomsrisken, och sockerbetan lämnar mycket näring i jorden till kålroten.

Borbrist drabbar kålroten lätt, och det visar sig så att i kålrotens innandöme uppstår glasartade områden med bruna fläckar eller håligheter. Det är hjärtröta. För att undvika hjärtröta är det alltid nödvändigt att använda borhaltiga gödselmedel, även om det också finns skillnader mellan kålrotssorterna i benägenheten för hjärtröta.

En annan viktig fråga är att lyckas med ogräsbekämpningen. Det skulle snabbt behövas bättre ogräsbekämpningsmedel i utbudet, och utforskas hur de bäst kan användas i olika bruksförhållanden. Man kan spruta ogräsbekämpningsmedel också genom insektnät, speciellt om nätet inte är särskilt finmaskigt.

Även om kålroten trivs i vårt klimat, är den allt som allt en svårodlad växt, för att den är en korsblommig växt vilket ger problem med växtskyddet. De korsblommiga odlingsväxterna är värdväxter för alla de besvärliga markburna växtsjukdomarna: klumprotssjuka, groddbrand, bomullsmögel, pappersfläcksjuka. Detta gör det betydligt svårare att uppfylla kraven för en sjukdomsförebyggande växtföljd. När man planerar växtföljden bör man beakta med vilka växtföljder man kan rena jorden från markburna växtsjukdomar.