Havsområdet - Torsk 2025
Publicerad 13.10.2026
Både det östliga och det västliga torskbeståndets tillstånd i Östersjön är svagt. I båda bestånden ligger det lekande beståndets biomassa under referensvärdena, och försämringen av miljöstatusen anses vara en central faktor som försvagar beståndens tillstånd. För det östliga torskbeståndet har syrebristen i södra Östersjöns djupområden, bristen på lämplig föda för yngel och en ökad parasitbörda förhindrat beståndets återhämtning. I det västliga torskbeståndets utbredningsområde har periodvis syrebrist vid bottnarna observerats, vilket sannolikt också har sin bakgrund i klimatförändringen. En återhämtning av torskbeståndet anses vara osannolik. Sedan början av 2015 har ett utkastningsförbud samt en minsta referensstorlek för torsk på 35 cm inom det kommersiella fisket varit i kraft (torsk under 35 cm får inte säljas som livsmedel).
Det östliga torskbeståndet (ICES-delområdena 24–32)
Det östliga torskbeståndets lekbiomassa var mycket riklig under torskåren på 1970- och 1980-talen. Orsaken till detta var en period med högre salthalt än genomsnittet, vilket innebar att det fanns tillräckligt med syre i det salthaltiga vatten som torsken kräver för att föröka sig. Dessutom fanns det gott om lämpliga bytesdjur för torsken. När förhållandena försämrades minskade beståndet och fångsterna snabbt, och sedan 1990-talet uppskattas lekbiomassan huvudsakligen ha legat under referensvärdena. Korta, bättre perioder har förekommit, senast efter det stora saltinflödet vid årsskiftet 2014–2015. Då ökade lekbiomassan till en början, men minskade snabbt igen och har förblivit liten sedan de sista åren av 2010-talet.
På grund av brist på data har det inte längre varit möjligt att göra analytiska beståndsuppskattningar och prognoser; bedömningen baserar sig i stället på observerbara trender. Torsk har främst erhållits som bifångst vid fiske efter plattfisk. Torskens tillväxt har varit långsam i beståndets kärnområden i södra Östersjön, och individernas kondition har varit svag under flera år. Individernas kondition (förhållandet mellan vikt och längd) försämrades fram till år 2010, varefter den har varierat utan någon tydlig trend. Den naturliga dödligheten har ökat och uppskattas vara betydligt högre än den fiskeridödlighet som numera är nästintill obefintlig. Individerna i det östliga torskbeståndet blir könsmogna vid en väsentligt mindre storlek i beståndets kärnområde än tidigare, och likaså består lekbeståndet av mindre torskar än förr.
När gråsälen bredde ut sig till södra Östersjön ökade också dess parasit, rundmasken Contracaecum osculatum, i antal. Fiskar fungerar som dess mellanvärdar, och i synnerhet i torsklever kan det tidvis finnas mycket rikligt med masklarver. Hos de långsamväxande och små torskarna i södra Östersjön kan de rikliga parasitmaskarna vara orsaken till dödsfall redan innan torskarna når fångstbar storlek.
Även om torskens situation i de södra delarna av Östersjön har varit svag redan länge, ser läget inte riktigt lika illa ut vid den baltiska kusten och i Ålands hav. Sedan mitten av 2010-talet har man fångat mer torsk i Ålands hav än under de 20 föregående åren. Torskarna från Åland har fortfarande varit i god kondition och en del av dem mycket storväxta. Under de senaste åren har deras storleksstruktur dock förskjutits mot allt större individer år för år.
Enligt ICES rådgivning bör man, i enlighet med försiktighetsprincipen, inte fiska ur det östliga torskbeståndet under år 2027.
Syrebrist och minskad salthalt försvagar torskbestånden i Östersjön
Den svaga statusen för Östersjöns torskbestånd beror på minskad salthalt och framför allt på de omfattande syrefria bottenområdena i Egentliga Östersjön. Nya tyska studier visar att problemen med syrebrist och den bakomliggande klimatuppvärmningen också påverkar livsmiljön för det västra torskbeståndet.
Tillståndet för både det östra och det västra torskbeståndet i Östersjön skulle sannolikt vara ungefär detsamma i dag även om inget torskfiske hade bedrivits efter 1980-talet. I mitten av 2010-talet förbättrade stora saltvatteninflöden snabbt torskens reproduktion och tillväxt. Effekten blev dock kortvarig eftersom syrebristen i de djupa bottnarna snabbt återkom.
Parasiter och brist på föda bidrar också
Det finns få vattenlager med tillräckligt hög syrehalt och salthalt för att det östra torskbeståndets rom ska kunna utvecklas. Dessutom saknas lämpliga kräftdjursbyten (bland annat pungkräftor, märlkräftor och skorvar) i syrefria eller nästan syrefria bottenområden, vilket hindrar torskungarna från att växa sig tillräckligt stora för att övergå till fiskföda.
Levern hos långsamt växande torskar i södra Östersjön infekteras av parasitära rundmaskar som använder torsken som mellanvärd och gråsälen som slutvärd. Parasiterna orsakar ofta för tidig död redan hos torskar som väger mindre än ett halvt kilo. De relativt få torskungar som med strömmarna transporteras till de gynnsammare förhållandena i Ålands hav växer snabbt till stora individer och tål samma parasit betydligt bättre.
Miljöförändringar har stor påverkan på Östersjöns fiskbestånd
Överfiskets betydelse för förändringarna i Östersjöns fiskbestånd har sannolikt överdrivits, eftersom alla effekter av en försämrad livsmiljö inte har varit fullt ut förstådda.
I den rådgivning som ges av Internationella havsforskningsrådet (ICES) strävar man efter att styra fisket så att försvagade fiskbestånd kan återhämta sig eller åtminstone att förutsättningarna för återhämtning bevaras. Därför måste fisket anpassas till beståndens minskade produktionsförmåga när en arts livsmiljö försämras. Sådana anpassningar har varit särskilt nödvändiga i rådgivningen för torsk- och laxfisket.
Tillståndet för Östersjöns torsk-, sill- och möjligen även laxbestånd skulle med stor sannolikhet förbättras (medan skarpsillsbeståndet kanske skulle minska) om Östersjöns miljötillstånd förbättrades. De största problemen är den höga näringsbelastningen och de omfattande syrefria bottenområdena. Det relativt begränsade inflödet av friskt oceanvatten till Östersjön, och den minskade salthalt som följer av detta, har bidragit till att syrefria bottnar blivit vanligare och har också gjort fiskfaunan längs Finlands kuster mindre marin till sin karaktär.
Det västliga torskbeståndet (ICES-delområdena 22–24)
Det västliga torskbeståndet har varit relativt svagt sedan slutet av 2000-talet. I mitten av 2010-talet minskade lekbiomassan till under referensvärdena, och beståndet har fortsatt att försvagas även efter det. Resultat från forskningsexpeditioner tyder på en hög dödlighet, trots att fångsterna har minskat till mycket låga nivåer. Torskens konditionsfaktor har försämrats. Bakom detta ligger eventuellt den sommartid förekommande syrebristen i det bottennära vattnet som observerats i beståndets utbredningsområde och som orsakats av övergödning, uppvärmningen av vattnet till följd av klimatförändringen, samt dessa förändringars effekter på bland annat torskens födoresurser.
Enligt ICES rådgivning bör man, i enlighet med försiktighetsprincipen, inte fiska ur det västliga torskbeståndet under varken år 2026 eller 2027.
