Observation och bekämpning av sjukdomar

Ärten har flera sjukdomar som överlever i marken, såsom ärtrotröta och bladmögel. Därför kan man inte odla ärter långsiktigt utan en god växtföljd. Många ärtsjudomar sprider sig dessutom via utsädet. Mellan ärtsorterna finns skillnader i motståndskraft mot bladmögel och bladfläckssjukdomar. Växtföljden är ändå den effektivaste metoden att minska sjukdomsriskerna. 

För ärtbestånd vars skörd ska användas färsk är sjukdomar sällan ett stort problem, tack vare den korta växttiden. Ärtrotröta och bladmögel smittar visserligen ärt redan på tidigt plantstadium, så i princip kan de hinna skada också färskärter. Bomullsmögel förekommer ibland under regniga somrar. 

Ärtrotröta är en rotsjukdom på ärt som orsakas av en algsvamp (Aphanomyces eutheices). Svampen förstör först ärtens rötter och stjälkbas, vilket får plantorna att gulna och vissna. Sjukdomen visar sig på åkern som fläckvisa härdar av varierande storlek. Sjukdomen är mest förödande när jorden är våt och temperaturen är klart över 20 °C. Sjukdomsalstrarens oosporer (äggsporer) överlever smittdugliga i jorden till och med över sex år. Sjukdomen sprider sig snabbt på åkern med jordbearbetningsarbetena. Sjukdomen sprider sig från ett skifte till ett annat med jord som fastnar vid maskiner, redskap och skor. Därför bör man sörja för att gemensamma maskiner är rena när man flyttar dem, så inte sjukdomen sprider sig mellan gårdar. Det odlingsuppehåll på fem år för ett och samma skifte som rekommenderas i ärtodling hindrar normalt ärtrotrötan från att nå en förödande nivå. Men om ärtrotröta konstateras på ett skifte, lönar det sig att pausa ärtodlingen på åkern i 6–10 år. Ärtrotrötan kan inte bekämpas kemiskt.

Ärtbladmögel (Peronospora viciae) visar sig på försommaren på ärtens blad som gulaktiga fläckar, på vilkas undersida växer gråaktigt eller blårödskiftade mögel. Sjukdomen orsakas liksom ärtrotrötan av en algsvamp. Sjukdomen syns först på de nedre bladen och sprider sig därifrån uppåt. Allvarligt drabbade plantor kan vissna. Bladmöglet sprider sig effektivast när luftfuktigheten är över 90 procent och temperaturen 4–8 °C. Sjukdomsalstrarens oosporer (äggsporer) kan överleva smittdugliga i jorden över 10 år. Ärtbladmöglets oosporer förekommer allmänt i ärtutsäde, men hittills finns inga bevis att de oosporerna skulle sprida sjukdomen via utsädet. 

Bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) visar sig först på ärtplantornas stammar som vätskande fläckar. Vid de fläckarna blir stammen skör och bryts av. Vid fuktigt väder växer tjockt vitt, bomullslikt mögel i fläckarna. I täta ärtbestånd kan bomullsmöglet förekomma i härdar av varierande storlek där ärtbeståndet ruttnar helt. Bomullsmöglet förekommer under fuktiga somrar. Sjukdomens mycel överlever smittdugligt i jorden 3–5 år. Sjukdomen kan sprida sig med vinden från närliggande skiften. Värdväxter för bomullsmögel är förutom baljväxterna bl.a. oljeväxter, flockblommiga växter, sallader och potatis. 

Fusariumsvampar orsakar allmänt stjälkbassjukdomar på ärt. Plantornas stjälkbas blir brun vid markgränsen, men rötterna skadas först när sjukdomen är långt framskriden. Stjälkbassjukdomar orsakade av Fusariumsvampar förekommer vanligen i enskilda plantor eller som fläckvisa härdar av drabbade plantor. På skiftesnivå är skadorna vanligen små, även om enskilda plantor kan vissna till följd av sjukdomen. Fusariumsvampar angriper lättast om försommaren är torr och varm. Fusariumsvamparna överlever smittdugliga i jorden och i skörderester några år, men de är också vanliga i utsäde. Fusariumsvamparna som förekommer på ärt orsakar också allmänt stråbassjukdomar på spannmål. Men på havre förekommer Fusarium-stråbassjukdomar dock sällan, så i detta avseende är havre en bättre förfrukt till ärt än andra sädesslag. 

Svamparna Ascochyta pisi, Mycosphaerella pinodes och Phoma pinodella orsakar olika stjälkbas- och bladfläckssjukdomar på ärtens stjälkar, blad och baljor. Dessa svampar kan förekomma ensamma eller som olika blandinfektioner och därför kan symptomen variera mycket. Symptomen på stjälkbasarna är liknande som för stjälkbassjukdomar orsakade av Fusariumsvampar. Bladfläckssjukdomarnas fläckar är beroende på svamparten ljusbruna med klara gränser, eller skiftande i mörkviolett med en ring runt fläckarna. På baljorna sjunker fläckarnas yta in. Deras kanter kan vara mörka, nästan svarta. Svamparna kan också orsaka mörka prickiga och strimformade fläckar på baljorna. Gemensamt för de här svamparna är att de överlever i skörderester i jorden högst två–tre år, och sprider sig allmänt via utsäde. Odlingspausen på fem år som rekommenderas för ärtodling håller markburna stjälkbas- och bladfläckssjukdomarna väl i schack. Utsädesburna stjälkbassjukdomar kan bekämpas genom att beta utsädet med preparat innehållande aktinomyketbakterier (äldre benämning ”strålsvamp”)

Gråmögel (Botrytis cinerea) kan skada ärtbaljorna i fuktiga förhållanden. Ibland orsakar gråmögel också nekrosfläckar på blad och stjälkar. Sjukdomen minskar normalt inte skörden. 

Ärtmjöldagg (Erysiphe pisi var. pisi) visar sig på ärtens blad och ibland på stjälkarna i form av härdar som början är ljusa. När härdarna vidgar sig, täcks bladen av en filtaktig massa av myceltrådar och sporer, som blir brunakatig när den blir äldre. Ärtmjöldaggen minskar normalt inte skörden.  

Ärtrost (Uromyces fabae) förekommer ibland rikligt under varma somrar. De mörkbruna sommarsporhärdarna bildas på ärtens blad och stjälkar. Ärtrost anses inte orsaka några betydande skördeförluster i Finland. 

Det har registrerats ett antal preparat för att bespruta ärtbestånd. För ärtbestånd vars skörd ska användas färsk finns emellertid normalt inget behov att bespruta mot växtsjukdomar. 

Tillgängliga bekämpningsmedel mot sjukdomar kan tas reda på i växtskyddsmedelsregistret Kemidigi (finns språkval till svenska).