Kalkning och gödsling

Ärten hör till familjen baljväxter, som har den betydelsefulla egenskapen att deras rötter kan utnyttja luftens kväve som näring. Det sker genom att speciella bakterier som lever i rötterna omvandlar luftens kväve till en form som växten kan utnyttja. Processen kallas kvävebindning eller kvävefixering. De kvävefixerande bakterierna kan utvecklas och fungera effektivt bara i lucker, luftig jord med god struktur, med pH över 6,5. Om pH behöver höjas med kalkning, och om samtidigt jordens magnesiumtal är under 100, lönar det sig att använda dolomitkalk för kalkningen, eftersom dolomitkalk innehåller magnesium. I sur jord (för lågt pH) växer ärten dåligt, gulnar i färgen, mognar för tidigt och ger dålig skörd. 

För gödslingen bör man utgå från mängden näring som odlingsväxten upptar ur marken, och markens näringssituation som framgår av markkarteringsresultaten dvs. jordanalysen. I de följande styckena ges allmänna gödslingsrekommendationer, men jordens växtkondition har vanligen större inverkan på ärtskörden än den gödsling man ger under just det skördeåret. Om man använder stallgödsel, bör man helst ge den redan till förfruktsgrödan. Till ärter som ska frysas får man inte ge stallgödsel. 

Ärten kan i normala förhållanden binda den mängd kväve den behöver med sina rotbakterier. På våren ger man ändå en liten kvävegödsling, vars avsikt är att trygga ärtbeståndets kvävebehov i början av växtperioden, tills kvävefixeringen kommer ordentligt i gång. För riklig kvävegödsling gör ärtbeståndet överfrodigt, vilket leder till försämrad skörd i mängd och kvalitet, speciellt under regniga somrar. Ett överfrodigt ärtbestånd får speciellt under regniga somrar mer sjukdomar, och lägger sig lättare. Att tröska liggande ärtbestånd är ofta synnerligen besvärligt, och ökar förlusterna vid tröskningen eftersom skärbordet inte får upp allt ärtbestånd från marken.

Rekommenderad kvävegiva är 0–35 kg/ha beroende på jordart, jordens mullhalt och förfrukt. Exempelvis efter sockerbeta ger man inte kväve alls, om sockerbetsblasten har plöjts ner. På ler- och mjäljordar ger man de högsta kvävegivorna, på grova mineraljordar medelmåttligt, och minst kväve på organogena jordar dvs. torv-, mull- och gyttjejordar. Med ökad mullhalt minskar kvävegödslingsbehovet. Om mullhalten är inom området mullfattig–mullhaltig, är det inte nödvändigt att minska kvävegivan för mullhaltens skull. Om man sår ärt för första gången på en åker, bör man dimensionera kvävegivan i överkant, för då är mängden kvävefixerande bakterier i jorden ännu liten. På sådana åkrar kan man säkerställa att kvävefixeringen kommer i gång genom att ympa ärtutsädet med kvävefixerande bakterier. 

Ärt behöver mycket kalium. Kalium försnabbar ärtbeståndets utveckling, och ökar motståndskraften mot växtsjukdomar och ogynnsamma väderförhållanden. Kalium behövs för att reglera vattenhushållningen och transporten av fotosyntesprodukterna i växten. Vid kaliumbrist vissnar ärtbeståndet lätt i varmt väder. Tillräckligt med kalium är viktigt också för köldtåligheten. Svavel är viktigt för proteingrödor, såsom ärt och andra baljväxter. Klorfria gödselmedel säkerställer upptagningen av svavel. Ärt är en klorkänslig gröda, men eftersom gödselgivorna för ärt är små, blir det vanligen ändå ingen skada av att använda klorhaltiga gödselmedel. Fosfor är en viktig näring för de kvävefixerande bakterierna i ärtens rotknölar. En hektarskörd på 4,5 ton ärter upptar i medeltal 34 kg fosfor per hektar.

När man dimensionerar gödslingen av ärt, är det bra att utgå från ärtens kvävebehov. Utifrån kvävebehovet tar man reda på om det finns ett sådant sammansatt gödselmedel (dvs. som innehåller flera näringsämnen) som också ger tillräcklig mängd kalium. Vid behov måste man komplettera kaliumbehovet med ett annat gödselmedel. Man bör minnas att det billigaste gödselalternativet inte alltid är det bästa för slutresultatet.

De tillåtna övre gränserna för fosforgödslingen enligt fosforförordningen och den rekommenderade genomsnittliga kaliumgödslingen för ärt presenteras i vidstående tabell. Rekommendationen för kaliumgödsling gäller en skördemålsättning på 5 ton trädgårdsärt per hektar. Om man eftersträvar en högre eller lägre skörd än så, bör man öka eller minska kaliumgivan i motsvarande mån.

¹⁾ Statsrådets förordning 64/2023, s.k. fosforförordningen. Se förordningen beträffande eventuell fosforutjämning under en vald utjämningsperiod. 

²⁾Om ärt som ska tröskas vid mognad fosforgödslas med bara stallgödsel, är övre gränsen 15 kg/ha i bördighetsklassen Tillfredssällande och God. Obs! Stallgödsel rekommenderas dock inte till ärt.