Uppföljning av Östersjöns havsöringsbestånd

Naturresursinstitutet har sedan 1980-talet årligen följt havsöringsbeståndens status i Östersjön och älvar som mynnar där. I hotbedömningen 2019 har de naturliga havsöringsbestånden klassats som starkt hotade.

Man har de längsta tidsserierna för fångstuppföljningar och fiskmärkningar. Med fångstuppföljningar får man information om fiskarnas vandringar, tillväxt och dödlighet samt nyttan av utplanteringar. De årliga yngeluppföljningarna påbörjades i huvudsak på 1990- och 2000-talen.

I hotbedömningen 2019 är de naturliga havsöringsbestånden klassificerade som starkt hotade och enligt lagen om fiske är den naturliga havsöringen helt fridlyst.

Uppföljningsinformationen hjälper myndigheter och beslutsfattare i förvaltningen av havsöringsbestånden och styrningen av fisket. Informationen används speciellt för att återuppliva hotade havsöringsbestånd förutom i Finlands fiskeriförvaltning även lokalt till exempel vid upprättandet av fiskeriområdenas användnings- och vårdplaner. Dessutom utnyttjas uppföljningsinformationen bland annat av Internationella havsforskningsrådet (ICES).

Uppföljningsinformationen används även för många andra ändamål, till exempel som en del av bedömningarna av Östersjöns status och effekterna av mänskliga aktiviteter på vattenområden samt i många forskningsprojekt.

Ursprungligen har havsöring förekommit i nästan alla Finlands älvar som rinner ner i Östersjön. Dessutom har havsöringen troligtvis även levt i mycket små vattendrag av bäckkaraktär. På grund av fördämning, förorening och dikning av vattendrag försvann en stor del av havsöringsbestånden och för närvarande finns det havsöringsbestånd som klassificeras som ursprungliga i cirka 15 älvsystem.

Hur görs uppföljningen?

I älvarnas yngelproduktionsområden görs årligen elfiskeprov och på basis av dem bedöms yngeltätheten. I Storå har man även gjort en uppföljning av vandringsyngel med smoltskruv och telemetriuppföljning av uppvandrande fiskar. I Vanda å har man gjort pit-märkningar för att följa vandringarna.

Med fiskmärkningar har man följt fångsten av de havsöringar som utplanterats för fiskets behov och med omfattande genetiska undersökningar har man utrett ursprunget för olika havsöringsbestånd.

Yrkesfiskarnas årliga havsöringsfångst följer man på basis av fiskarnas fångstrapporter. Bedömningen av fritidsfiskarnas havsöringsfångster som görs vart annat år är osäker på grund av urvalet i enkätundersökningen.

Uppföljningen av havsöring görs ofta i samarbetet med NTM-centralerna och andra lokala aktörer. 

Resultat

På 1980- och 1990-talen utplanterades det rikligt med havsöring för fiskets behov, och tidigare kunde man inte skilja utplanterade fiskar från fiskar som fötts i naturen. Dödligheten på grund av fiske drabbade både inplanterade och vilda havsöringar. Med ledning av märkningarna fångas 70−80 procent av havsöringarna med nät under de två första åren efter utplanteringen. Enligt den gällande fiskelagen måste man skära bort fettfenan på de havsöringar som man har utplanterat för fiskets behov och deras minimimått är 50 cm. Vilda fiskar med fettfenor som man fått som fångst måste släppas fria.

Statusen för de vilda havsöringsbestånden är fortsatt mycket osäker, även om man i några åar (Äkäsjoki i Torne älvs älvsystem, Storå, Ingarskila å och Mustajoki) där utvecklingen av yngeltäthet under 2000-talet har varit positiv och under vissa år har man till och med nått gränsen för god status.

Man har i telemetriuppföljningarna av uppvandrande fiskar i Storå upptäckt att de simmar långt upp i huvudfåran samt i bifåror. I uppföljningen av vandringsyngel har man bedömt att 6000−7000 vilda vandringsyngel ger sig av årligen från Storå.

Havsöring som man har släppt ut i Vanda å förökar sig redan i hela huvudfåran samt i många bifåror och -bäckar och inga utplanteringar behövs längre.  Uppföljningen av yngeltätheten och pit-märkning av yngel görs i den nedersta bifåran i Stickelbackabäcken. De naturliga yngeltätheterna har varit rekordstora och enligt de preliminära resultaten av pit-märkningarna vandrar yngel bort från bäcken efter rikliga regn, även mitt i vintern.

På basis av ett brett genetiskt material som har samlats in från åar som rinner ut i Finska viken kan man utreda till exempel varifrån de vandrande havsöringarna kommer.

Mest uppföljningsdata finns om de ursprungliga havsöringsbestånden i Torne älv, Lestijoki. Storå, Ingaskila å, Sjundeå å, Esbo å, Mankån, Sibbo å, Virojoki, Urpalanjoki och Mustajoki. Speciellt i Finska viken har man släppt ut havsöring även i många kuståar och -bäckar som inte har haft havsöring tidigare för att öka förökningsvattendrag för havsöring. T.ex. har havsöringen börjat trivas mycket bra i Vanda å.