Inlägg Vilt

På hösten ökar vargobservationerna när människor stöter ihop med vargar som rör sig aktivt och även kan komma in på gårdar.

Hösten är en lärotid för vargvalparna som fötts på våren och nu väger drygt tio kilo. Föräldrarna kommer inte längre med byte till lyan där valparna väntar, utan leder valparna till bytet. Det är dags att valparna lär sig jaga.

Dag för dag rör sig valparna längre sträckor med föräldrarna och utforskar den närmaste omgivningen tillsammans med syskonen. Mobilfilmade snuttar på sociala medier visar hur vargar rör sig på byvägar och vågar till och med komma in bland bosättning.

Vargens viktigaste bytesdjur är hjortdjur. När höstmörkret faller på håller sig människorna mer inomhus och vargungarnas aptit ökar, och i skydd av mörkret får vargarna fler tillfällen att angripa betande tamdjur. Lättfångat byte lockar vargen, som i likhet med de andra stora rovdjuren tar tillfället i akt.

Vargens år kretsar kring att hävda revir eller leta efter ett nytt. De etablerade vargparen, eller alfadjuren, hävdar sina revir, medan unga strövargar letar efter lämpliga revir där de kan slå sig ner.

Revirinstinkten kan få ödesdigra följder för en hund som spårar vilt, särskilt om vargen och hunden möts vid vargrevirets gräns och om det i trakten är ont om vargens huvudsakliga bytesdjur.

Ett vargrevir har oftast en yta på 800–1 200 kvadratkilometer. På reviret kan valparna som föds på våren växa upp i en trygg omgivning.

På vintern noterar människor ofta vargarnas närvaro då det på snötäckta vägar syns tassavtryck från vargarnas dagliga vandringar på över 20 kilometer. I synnerhet då snötäcket är tjockt rör sig vargarna gärna längs upplogade vägar för att spara på krafterna när de patrullerar inom reviret.

Spårlöpor från långa förflyttningar kan dyka upp inom flera närliggande kommuner bokstavligen över en natt.

Då vargflocken dessutom ibland rör sig i mindre grupper kan det ge upphov till flera lokala observationer av vargspår inom en kort tid.

Vargen rör sig ändå inte över långa avstånd varje dag, ens vintertid. Om flocken har fällt ett större djur, stannar vargarna gärna i närheten av bytet. När bytesdjuret är uppätet måste vargarna sätta igång med att hitta följande måltid.

På våren är det dags för många av de årsgamla vargarna att lämna föräldrarna. Innan flockens ledarpar får nya valpar i april–maj ger sig en del av fjolårsvalparna iväg för att hitta ett revir och en partner som de kan bilda en ny flock med.

Våren och försommaren är den optimala tiden för unga vargar som ska klara sig på egen hand. Då har även unga vargar som rör sig ensamma goda möjligheter att fånga bytesdjur som är svaga efter vintern eller ta harungar och fågelungar.

För en ung varg som lämnat föräldrareviret är allt som den ser framför nosen någonting nytt. Den prövar sina gränser, är orädd och lär sig beteendemönster genom försök och misstag. Därför är våren och sommaren högsäsong för vargar som på sina ungdomsäventyr hamnar i fel omgivningar, som bland bosättning.

Årsgamla vargar sommarjobbar i flocken som barnvakter till de nya valparna. (bild: Katja Ronkainen)
Årsgamla vargar sommarjobbar i flocken som barnvakter till de nya valparna. (bild: Katja Ronkainen)

Alla fjolårsvalpar vandrar inte iväg samtidigt. En del stannar kvar i föräldraflocken över sommaren eller hösten. När ledarhonan har fött valparna någonstans mitt på reviret, under grenarna av en tät gran, har de årsgamla vargarna ett sommarjobb i flocken, nämligen att barnvakta de nya valparna.

Sommaren är en intensiv flyttsäsong för vargarna i en flock, eftersom flocken från och med maj har flera så kallade rendezvous-platser (samlingsplatser). Honan bär valparna från valpningslyan till den första rendezvous-platsen när de bara ett par veckor gamla.

Ibland kan rendezvous-platsen även i Finland vara en riktig lya, men särskilt när valparna är äldre, är samlingsplatsen helt enkelt en undangömd plats bland flyttblock eller stora stenar där ungarna väntar på föräldrarna.

Medan valpningslyan är väl gömd, lämnar vargvalparna tydliga spår efter sig på rendezvous-platserna, som gräs som trampats ner av ett tiotal hunddjur, upptrampade stigar, grävspår och rester av bytesdjur.

För artikeln intervjuades forskningsprofessor Ilpo Kojola och forskningsingenjör Antti Härkälä vid Naturresursinstitutet.

Text: Heikki Hamunen
Publicerad på finska i Maaseudun Tulevaisuus 13.9.2021.

Läs också

Nyheter

Inga nyheter om detta ämne

Blogginlägg

Inga blogginlägg om detta ämne