Uppskattningen av antalet individer i vargbeståndet baserar sig på ett förstklassigt terrängmaterial och på en metod som baserar sig på vargens biologi.

En uppskattning av vargbeståndet baserar sig både på vargobservationer (spår i snön) som jägarna lämnat in, och som kontaktpersoner för vilt säkerställer och registrerar i systemet för observationer av stora rovdjur, TASSU, och på satellitövervakning av halsbandsförsedda vargar och kännedom om vargens revir och biologi. När man känner till revirets genomsnittliga storlek (ca 1 100 km²) och det, att ett vargpar inte godkänner andra individer i sitt revir, sammanslås denna uppgift med uppgifter om observation och satellitövervakning. På så sätt kan man bilda en uppfattning om flocken och dess position.

Antalet individer i flockarna framgår genom att man följer spår i snön tillräckligt länge. På så sätt försäkrar man sig om att samma varg inte inventeras två gånger.

Information om vargindivider samlas också in med hjälp av DNA-analyser. Om antalet avföringsprov för analys är tillräckligt stort, ger DNA-uppgifterna en noggrann bild av vargreviren, antalet flockar och minsta mängd individer i flockarna på ett visst område. Tillförlitligheten hos de uppgifter som metoden ger påverkas av i hur stor utsträckning prov har samlats in.

Det är möjligt att precisera den regionala storleken på och utbredningen av ett vargbestånd med separata inventeringar, där jägare och naturintresserade personer tillsammans med forskare från Naturresursinstitutet inventerar ett visst område under en dag. Av inventeringarna får man också uppgifter för jämförelse av hur bra uppskattningarna om bestånd stämmer. Hittills har de uppgifter om uppskattning som erhållits från de två sätten att inventera legat mycket nära varandra, vilket också kan anses som en mätare på tillförlitligheten hos uppskattningen av bestånd.

Bilden uppe på skärmen: Ville Heikkinen/ Vastavalo.fi