Uppskattningen av björnbeståndet baserar sig i första hand på observationer anmälda av nätverket av kontaktpersoner för rovdjur om björnkullar som är yngre än ett år. Björnkullarna rör sig på ett begränsat område jämfört med andra björnar och grannkullarnas revir är inte så överlappande som reviren för andra björnar som bor på samma område.

Vid uppskattningen av antalet separata björnkullar används avståndskriterier, datum för observationer, uppgifter om antalet ungar och storleken på björnhonans och ungarnas ramar. Avståndskriterierna baserar sig på material, som har erhållits via GPS-försedda honor med ungar, det vill säga hur de rört sig och storleken på deras revir. En uppskattning av totalantalet björnar fås genom att multiplicera antalet kullar med tio.

Vid en uppskattning av björnbeståndet i Västra och Södra Finland framträder observationer av björnar som rör sig ensamma. På dessa områden är det sällsynt med kullar, och björnbeståndet består i första hand av unga björnhannar.

Genetiska metoder blir allmännare

Genetiska metoder kommer att utgöra en del av uppföljningen av björnbeståndet i den närmaste framtiden. Basmaterialet utgörs av avföringsprov som ger en tillräcklig täckning. Av proven bestäms DNA som fungerar som grund för uppskattningen av antalet individer.

Sambandet mellan björnindividerna och mängden prov ger information om den mängd som behövs för att utreda antalet björnar. När mängden prov blir större, hittas färre och färre nya individer. Det är inte ändamålsenligt att fortsätta den dyra analysen i oändlighet, utan det lönar sig att avsluta den vid en brytpunkt då det börjar krävas ett betydande antal prov för att hitta en ny individ.

På grund av att de genetiska metoderna är kostsamma och analyserna tar tid ersätter de inte det material som fås genom observationer, men de ger en måttstock med vilken material från observationer kan jämföras.

Bilden uppe på skärmen: Petri Timonen