Genom rekonstruering av skogar försöker man återställa ett av skogsnäringen försvagat skogsekosystem i sitt naturtillstånd. Vanliga rekonstrueringsmetoder är bränning, att öka mängden murken ved genom olika metoder, att göra trädbeståndets struktur mångsidigare med hjälp av små öppningar samt att stänga skogsbilvägar.

Bild: Kimmo Syrjänen.
Bild: Kimmo Syrjänen.

Forskning visar att bränning är den effektivaste metoden om man vill få tillbaka arter som är beroende av murken ved och eld till skogarna.

Trädsvamparterna återkommer långsamt efter en bränning, men i sinom tid överträffar artrikedomen med råge antalet arter av tickor i ekonomiskogarna. Många hotade skalbaggar som är beroende av skogsbränder kommer till ett bränt område omedelbart efter en rekonstruering. Även aspen, som är viktig för den biologiska mångfalden, ökar efter rekonstrueringsbränderna.

Beskogning av skogsvägar går snabbare när vägytan söndras, tallfrön sås och mossförna breds ut som skydd för växternas groning och tidiga utveckling.

Forskningen betjänar rekonstrueringen i praktiken

Naturresursinstitutet forskar i hur rekonstruering av skogar påverkar den biologiska mångfalden, miljön samt ekosystemens struktur och funktion. Syftet med forskningen är att jämföra olika rekonstrueringsmetoders effekt när funktioner och strukturella särdrag som är typiska för naturliga ekosystem återinförs.

Resultaten utnyttjas i synnerhet vid skogsrekonstruering i naturskyddsområden, men även i ekonomiskogar. Man studerar rekonstruering på naturskyddsområden särskilt i Norra Österbotten, Kajanaland och Norra Karelen. De äldsta studierna inleddes redan på 1990-talet, och ett större nätverk av provrutor för skogsrekonstruering anlades vid Finlands östgräns 2005.

Bilden uppe på skärmen: Anne Tolvanen