Genom rekonstruering av myrar försöker man återställa ett av dikningen försvagat eller förstört myrekosystem i sitt naturtillstånd. Vid rekonstruering täpper man igen myrdiken och avlägsnar trädbestånd. Genom dessa åtgärder får man vattenytans nivå att stiga, myrarter att återkomma och torv att börja bildas.

Bild: Anne Tolvanen, Luke
Bild: Anne Tolvanen, Luke

Studier visar att vattenytans nivå i myrarna i regel snabbt återgår till nivån i naturliga myrar. Processerna i torven och växtligheten startar däremot långsammare. Nedbrytningen av kväve till en form som kan utnyttjas av växterna blir långsammare, skogsarternas täckning minskar och myrarternas täckning ökar. Myrarter börjar förekomma i de tilltäppta dikena.

De unga myrarna vid landhöjningskusten återskapas snabbare efter en rekonstruering än de vid östgränsen som uppkom kort efter istiden.

Rekonstrueringen har åtminstone kortvariga negativa effekter på miljön. Igentäppningen av diken leder till störningar i näringscirkulationen och därmed ökad belastning på närliggande vatten. Även utsläppen av växthusgaser kan öka under en kort period.

Ingen brist på myrar att rekonstruera

Över hälften av nästan 10 miljoner hektar myrar har dikats ut för skogsbruket. Nära en femtedel av de myrar som dikats ut för skogsbruk producerar ändå dåligt med virke, främst på grund av att myrar är näringsfattiga växtplatser.

Naturresursinstitutet deltar bland annat i det omfattande projektet LIFEPeatLandUse som finansieras av Miljöprogrammet EU LIFE+. Projektet producerar information om alternativ för fortsatt användning av utdikade myrar som inte lämpar sig för skogsbruk och om alternativens miljömässiga och ekonomiska effekter. I projektet som samordnas av Luke deltar Helsingfors universitet och Uleåborgs universitet, Forststyrelsen, SYKE och Vapo Oy. Projektet finansieras också av miljöministeriet och Turveruukki Oy.

Bilden uppe på skärmen: Juha Siekkinen