Döda växtdelar som hamnar under vatten kan bevaras i myrarna som myrtorv i tusentals år utan att brytas ner. En myr som bildar torv fungerar som en kolsänka. I den syrefria miljön bildas samtidigt metan; en växthusgas som är 25 gånger starkare än koldioxid.

Den nödvändiga omständigheten till att metan bildas i torv är att det saknas syre. Svamp och bakterier som behöver syre kommer inte åt den döda växtmassan. Under dessa förhållanden bildas metan (CH4) av kolföreningar. Endast en viss typ av urorganismer, arkéer, kan bilda metan. Arkéer förekommer i naturen endast i totalt syrefria miljöer.

Utdikade och outdikade myrar olika med tanke på växthusutsläppen

Sänkning i vattennivå via dikning av torvlagret låter luften och syret drivas djupare ner i den tidigare syrefria förhållanden. Samtidigt effektiveras näringscirkulationen från torven till trädens rötter. Priset är att koldioxidutsläppen också ökar i takt med nedbrytningen, särskilt på frodiga torvmarker. I utdikade områden som producerar mycket virke binder trädbeståndet klar mer kol än den mängd som torven släpper ut i atmosfären. På näringsfattigare torvmarker där trädbeståndet inte växer så bra, kan marken fortfarande fungera som kolsänka. Det beror på att det växande trädbeståndet och ytvegetationen tillför mer kol i form av förna, rakt från rötter in i torv, än den mängd som frigörs genom nedbrytningen.

När torvytan torkar blir metanutsläppen mindre eller försvinner, eftersom de mikrober som lever i syrerika förhållanden, så kallade metanotrofer, använder den metan som bildas i djupare liggande syrefria förhållanden. Fenomenet kallas metanoxidation. Metanotroferna kan till och med använda metan som redan finns i atmosfären, vilket skapar en liten metansänka.

Dikena kan emellertid fortfarande frigöra metan, då de fylls med vatten. Den metan som frigörs ur dikena kommer från djupare liggande syrefria torvlager eller från själva diket; den algbiomassa som lever i dikets vatten kan utgöra ett lämpligt material för mikrober som producerar metan. Utsläppen av metan ur ett dike kan i värsta fall vara så stora att metanutsläppen som helhet inte alls minskar efter dikning.

Utöver koldioxid och metan kan utdikade myrar också släppa ut dikväveoxid eller lustgas. Dikväveoxid (N2O) är en växthusgas med mycket större värmeeffekt än metan. Den kan uppkomma endast i torv som bildas på frodiga myrar med hög kvävehalt. Torvmark som röjts till åker är precis sådan. Genom att avstå från odling och i stället plantera skog på myråkrar kan man minska utsläppen av växthusgaser.

Forskningen utreder faktorer som påverkar växthusgasutsläppen och kolbindningen

Naturresursinstitutet forskar i växthusgasutsläppen och kolbindningen på myrar i naturligt tillstånd samt myrar som dikats ut eller befriats från torvproduktion. Med hjälp av forskning utreds också hur åtgärder på myrar, såsom restaurering, utdikning och olika skogsbehandlingsåtgärder, påverkar utsläppen och kolbindningen. Det är också viktigt att ta reda på vilken inverkan myrarnas mikrobsamhällen och finrötter har på utsläppen och kolbindningen. Forskningsdata produceras dessutom bland annat för att utveckla bedömningen av växthusgasutsläppen i torvmarksskogar.

Luke har myndighetsansvaret för växthusgasinventeringen på myrarna. Lukes forskare har deltagit i arbetet med att planera och göra upp de inventeringsanvisningar som publicerats av FN:s klimatpanel (IPCC).

Bilden uppe på skärmen: Erkki Oksanen, Luke