Insjölax härstammar från laxpopulationer som vandrat ut i havet. Insjölaxen är lax som förlorade kontakten med havet på grund av landhöjning efter den senaste istiden. Insjölaxen är en så kallad relikt som på samma sätt som saimenrödingen och saimenvikaren blev instängd i vattenförekomsterna i nuvarande Vuoksen. I dag är insjölaxen klassificerad som akut hotad art och klarar sig inte utan kontinuerlig utsättning av lekmogen fisk och på så sätt planterade fiskbestånd.

Varför är insjölaxen nu en akut hotad art?

Område i Vuoksen som insjölax som har planterats ut i Pielis älv vandrar till. Bild (på finska): NTM-centralen i Norra Karelen. Klicka för större bild.

De största älvarna i Vuoksen har varit de enda kända älvar där insjölaxen med säkerhet har förökat sig.  Insjölaxbeståndet har även i början varit mycket litet och blivit lidande av röjning, kanalbyggen, flottning och överfiske i älvarna. Utbyggnaden av vattenkraftproduktion i älvarna på 1950–1970-talen förstörde slutligen nästan alla förökningsområden och blev hinder för laxens vandring.

Insjölaxen i Pielisjärvi gick helt förlorad på 1960-talet till följd av utbyggnaden i Lieksanjoki. Insjölaxbeståndet som blev kvar i Saimen bevarades, eftersom odlingen och utplanteringen av insjölax hade inletts redan innan de sista kraftverken uppfördes.

Förökningsområdena i Ala-Koitajoki förlorades när merparten av det vatten som strömmade ut i älven leddes till Pamilo vattenkraftverk, som uppfördes 1955. När kraftverken Kaltimo (1958) och Kuurna (1971) uppfördes i Pielis älv, minskade det ökande insjölaxbeståndet kraftigt och beståndet förlorade merparten av den genetiska variationen som hade upprätthållit beståndets livskraft. Insjölaxen blev helt beroende av odling och utplantering senast när kraftverket Kuurna uppfördes

Naturresursinstitutet arbetar för att bevara insjölaxen genom odling

De flesta utplanterade insjölaxar har finansierats med statliga medel. Klicka för större bild.

Livscykeln som omfattar insjölaxens födovandring har upprätthållits så att tvååriga vandringsyngel har planterats ut nedströms kraftverken varje vår från och med slutet av 1980-talet. De stamvårdande åtgärderna har främst riktats till Pielis älv, men de vidtas även i Lieksanjoki varje år. Dessutom planteras lax med bortklippt fettfena ut av aktörer i enskilda vattenförekomster (till exempel en del av de utplaneringar som omfattas av fiskevårdsskyldigheterna och utplanteringarna i fiskeriområdena) i fiskesyfte.

En del lax som vandrat tillbaka från insjöområden för att leka har kunnat bevaras genom fiskeregleringsåtgärder som trädde i kraft i och med ändringen av lagen om fiske vid ingången av 2016 (total fridlysning av fiskar med fettfenor, minimimåttet på 60 centimeter för fiskar utan fettfenor, begränsning av fångsten per fisk och dag och fiskeförbud sommartid). Ett bevis för detta är att fångsterna innefattade betydligt större antal lekmogna fiskar 2017–2019 än tidigare. Klicka för större bild.

I och med att tillgången till rom, som behövs för yngelodling, har kunnat säkras genom utsättning av lekmogen fisk, har antalet utplanterad fisk också ökat. Det målsatta antalet utplanterad fisk, 100 000, som fastställs i insjölaxstrategin har dock endast kunnat uppnås under vissa år.

Sedan 1980-talet har Naturresursinstitutets odlingsanläggning i Enonkoski ansvarat för bevarandet av lekmogen insjöfisk och produktionen av rom. För att artens genetiska mångfald ska kunna bevaras har man på anläggningen varje höst planterat ut ett nytt fiskbestånd av mjölke och rom från lekande fiskar som har fiskats i naturen. De lekande laxarna har fiskats från Pielis älv och sedan 1990-talet även från Lieksanjoki.

Naturlig förökning är den säkraste garantin för bevarande av insjölaxbeståndet

Odling på anläggningar garanterar inte att insjölaxen ska vara fortsatt livskraftig. Riskerna för inavel och för att fiskarna i ett bestånd blir släkt med varandra ökar på grund av ett litet laxbestånd, en liten genetisk variation och en kontinuerlig odling. Det finns redan tecken på ett så kallat anläggningsurval och inavelsbörda.

Utplanteringsresultaten har till exempel försämrats kontinuerligt, kvaliteten på ägg och yngel är lägre än tidigare och lekmogna fiskar som återvänder för att leka är i genomsnitt yngre och mindre än på 1970- och 1980-talen. Ett aggressivt vattenmögel har dödat könsmogen odlad avelsfisk på anläggningarna och utplanterade yngel, vilket rentav har avspeglats som brist på rom och utplanterad fisk de två senaste åren.

Återställande av den naturliga förökningscykeln är den bästa garantin för att insjölaxbeståndet ska bevaras. Det är fortfarande möjligt i de tidigare förökningsälvarna Ala-Koitajoki, Pielis älv och Lieksanjoki.

Lekplatser sätts i stånd med helikopter vid Kuusamonkoski i Ala-Koitajoki.

Detta förutsätter ytterligare insatser i iståndsättningen av livsmiljöerna.  Det behövs lämpliga lekplatser och yngelplatser, som inte längre finns att tillgå i tillräcklig utsträckning i de tidigare lekälvarna. Eftersom de potentiella förökningsområdena ligger bakom kraftverksdammarna, är man tvungen att transportera lekande fiskar från dammarna direkt till lekområdena med fisktransportmedel. Lekmogna fiskar har flyttats från Pielis älv till iståndsatta lek- och yngelproduktionsområden i Ala-Koitajoki sedan 2013 och i Lieksanjoki sedan 2015. En del av de lekande fiskarna i Pielis älv mjölkas fortfarande i syfte att skapa nya lekande fiskbestånd på anläggningarna.

Till ett lek- och yngelproduktionsområde i högvattengrenen Laurinvirta bredvid kraftverket Kuurna, som uppfördes vid Pielis älv 2019, finns det en tillgänglig vandringsväg för lekande laxar som vandrar från Saimen och för födovandrande yngel (så kallad smolt) som vandrar från området till Saimen.

Möjligheterna att återställa den naturliga livscykeln för insjölaxen samt de åtgärder som behövs vidta i detta syfte kartläggs och genomförs i ett bredbasigt samarbete mellan Naturresursinstitutet, ägare av vattenområden, fiskerimyndigheter, jord- och skogsbruksministeriet, Östra Finlands universitet och kraftbolagen.

Läs också