Nyheter Vilt

Naturresursinstitutets beräkningar av rovdjursbestånden bygger till stor del på de observationer som frivilliga rovdjurskontaktpersoner registrerat i datasystemet Tassu. Beståndsberäkningen för varg bygger på de registrerade observationerna av familjegrupper och par från augusti till slutet av februari. Beståndsberäkningen publiceras 16 juni 2020.

Mellan augusti 2019 och februari i år hade det registrerats 1 357 observationer av två vargar i Tassu. Tre eller fler vargar angavs i 1 126 observationer.

– Antalet observationer som registrerats i Tassu hade ökat betydligt jämfört med föregående år. Beståndsberäkningen 2020 bygger på data innehållande 36 procent mer observationer av par och 51 procent mer observationer av flockar än materialet för beräkningarna i fjol (2019), säger forskningsprofessor Ilpo Kojola på Naturresursinstitutet.

Enligt Kojola är antalet observationer nu tillbaka på samma nivå som år 2018.

Beståndsberäkningen fokuserar på antalet flockar och par som utgör grunden för vargstammen. Vintertid lever cirka 85 procent av vargarna i familjegrupper eller par. Antalet familjegrupper är en viktig indikator för hur livskraftig vargstammen är.

Antal observationer av flockar och par som utgör dataunderlaget för beräkningarna, åren 2016−2020.

Nätverket av rovdjurskontaktpersoner har verkat sedan 1978. År 2019 fanns det 2 152 aktiva kontaktpersoner på olika håll i Finland. Kontaktpersonerna är bland annat personer som sysslar med jakt samt anställda vid Forststyrelsen och Gränsbevakningsväsendet. Medborgare rapporterar också rovdjursobservationer till kontaktpersonerna.

Beståndsberäkningen för varg bygger på observationerna i Tassu – se här hur beräkningen görs

Första steget i beståndsberäkningen är att titta på observationerna i Tassu på kartan (kartbilder av par och flockar nedan, klicka för större bild). Speciellt intressanta är de observationer som gjorts efter årsskiftet.

Tassu-registrerade observationer av två vargar 1.8.2019–29.2.2020.
Tassu-registrerade observationer av flockar 1.8.2019–29.2.2020.

Utifrån observationerna i Tassu sammanställs en bild av de flockar och par som lever i respektive område. Observationerna används också för att kartlägga revirgränser. Data från eventuella gps-märkta vargar hjälper att precisera revirgränserna.

− Ett vargrevir omfattar i genomsnitt 1 200 km2, visserligen med stor variation. De minsta reviren är bara 650 km2 och de största upp till 1 900 km2. Ytorna på de revir som avgränsats utifrån data från Tassu och dna-analyser motsvarar i genomsnitt de ytor som fastställts utifrån gps-spårning, säger Kojola.

Det är svårt att fastställa antalet vargar på ett revir endast utifrån observationerna i Tassu, eftersom samma individer ofta förekommer i flera observationer. Vargarna i en flock rör sig inte heller alltid tillsammans. Ibland kan en del av flocken ha stannat kvar på legan eller djuren rör sig i mindre grupper.

– Endast systematiska observationer på området under en längre tid och kombination av uppgifter från olika källor kan hjälpa att fastställa flockens storlek eller antalet närliggande revir. Dna-analyser används för identifiering av enskilda vargar så att de inte räknas flera gånger, säger Kojola.