Nyheter Fisk

I Naturresursinstitutets färska undersökning har man identifierat de sikbestånd som förekommer i Bottniska vikens havsområde och deras andel av fångsten inom det kommersiella fisket. Dessutom har en rekommendation om vårdenheter av sikbestånd skapats. Naturliga förökningsmöjligheter är särskilt viktiga för att upprätthålla sikbeståndens genetiska mångfald, framgår det av undersökningen.

I undersökningen utreddes de genetiska skillnaderna mellan sikbestånden i älvarna i kustområdet och i havsområdet samt deras släktskap och genetiska mångfald. I undersökningen skapades dessutom en metod för att utreda sikfångsternas ursprung i havsområdet även i fortsättningen. Som material i undersökningen användes över 3 000 sikprover från bestånd av såväl vandringssik som havslekande sik och havsfångsten av dessa.

Det är viktigt att vårda sikbestånden och reglera sikfisket för att trygga framtida möjligheter att fiska sik. Det arbete som gjorts i Naturresursinstitutets undersökning utgör en grund för bedömning av sikbeståndens nuläge, planering av utplanteringar och utnyttjande av beståndsandelsanalys av sikfångster.

I Bottniska viken förekommer två olika huvudsakliga former av sik. Bestånden av älvlekande vandringssik är starkt hotade i Finland och bestånden av havslekande sik kategoriseras som sårbara. Särskilt vandringssikens svaga naturliga förökning har under årtionden kompenserats med en omfattande utplanteringsverksamhet, där tiotals miljoner yngel årligen har planterats ut i älvar och i havet.

De genetiska skillnaderna mellan sikbestånden varierar

Utifrån de genetiska skillnaderna kunde man i Bottniska viken särskilja 14 olika genetiskt likartade sikgrupper eller enskilda sikbestånd som kunde identifieras i fångsten i havsområdet. Utifrån grupperna har man utarbetat en rekommendation om att framöver tillämpa vårdenheter av genetiskt likartade sikbestånd.

Man upptäckte tydliga skillnader mellan såväl geografiskt mer avlägsna sikbestånd som olika ekoformer. Särskilt vandringssikarna i Bottenviken är väldigt lika sinsemellan, vilket har sin förklaring i den långa historien av sikutplantering. Man upptäckte dock en skillnad mellan sommarsiken som lekvandrar i Torne älv och Kemi älv tidigare och höstsiken som lekvandrar i älvarna senare. Den övergripande genetiska strukturen hos sikbestånden vid kusten beskriver den bakomliggande populationsstrukturen, en obruten följd från norr till söder och gruppen av havslekande sikar som delvis avviker från denna.

Merikutuinen siianpoikanen.
Bild: Lari Veneranta, Luke.

Viktigt att värna om sikens naturliga förökningsmöjligheter för att upprätthålla den genetiska mångfalden

Den genetiska mångfalden hos sikbestånd som förökar sig naturligt var i genomsnitt större än hos odlade sikbestånd. De sikbestånd som fortfarande åtminstone delvis förökar sig i naturen och som stöds genom en årlig utplanteringsverksamhet som baserar sig på fångst av avelsfisk hade en större genetisk mångfald än de utplanterade bestånd som baserar sig på användning av odlad avelsfisk. För att upprätthålla sikbeståndens genetiska mångfald är det viktigt att värna om och förbättra möjligheterna till naturlig förökning.

Perhonjoen luonnossa syntynyt vaellussiian poikanen
Bild: Lari Veneranta, Luke.

Ny information om havslekande sikars födovandring

I undersökningen identifierades också de genetiskt olika sikbeståndsgruppernas andel av fångsten inom det kommersiella fisket. Enligt fångstprover fångades inom det kommersiella fisket i Bottenviken i huvudsak älvlekande sommarsik, i Kvarken vandringssik från Bottenviken och i Bottenhavet flera olika stammar från hela Bottniska viken.

Fångstprovet av havslekande sik i Kvarken bestod av havslekande sik från Kalajoki och i Bottenviken av havslekande sik från Malax. De havslekande sikarna har tidigare antagits vara synnerligen lokala bestånd, men fångstproverna visar att åtminstone en del av de havslekande sikbestånden gör mer omfattande födovandringar än man trott.