Inlägg Biodiversitet, Ekonomi, Jordbruk, Mat

Erkänt effektiva metoder när man vill frångå odling i monokulturer och uppnå bättre bördighet, kolinlagring och positiv miljöpåverkan är att öka växttäckningen, diversifiera användningen av grödor och variera rotationen. Trendordet på åkrarna i dag är diversifiering.

Forskare från Naturresursinstitutet deltar i en omfattande europeisk studie som fokuserar på praktiska lösningar för diversifiering både på åkrarna och i produktionskedjorna. Forskningsprofessor Kristiina Regina, som är ansvarig forskare i projektet Diverfarming, berättar att man i projektet genom försök på gårdar och longitudinella studier tar fram data om metoder som kan tillämpas i alla jordbruksregioner i Europa. Tester har genomförts i 22 fallstudier över hela Europa.

I Finland fokuserar studierna speciellt på långtidseffekterna av direktsådd och ekologisk odling samt på fånggrödor. I Sydeuropa görs försök med bland annat följdgrödor samt odling av örter mellan träden i olivlundar.

”I Finland sker diversifieringen av grödorna genom bättre växtföljder och blandodling, som går ut på att odla fler grödor samtidigt. Den mest realistiska metoden för att öka växttäckningen är att använda fånggrödor”, säger Kristiina Regina.

Diversifierad odling har studerats i Egentliga Finland, där 20 procent av åkrarna odlades i monokultur och ett par procent hade en diversifierad växtföljd. Enligt Kristiina Regina är bönderna väl medvetna om diversifieringens gynnsamma effekter på åkrarnas växtpotential och söker aktivt information om nya metoder.

Långsiktiga mål är att förbättra kolinlagringen i marken och stärka den biologiska mångfalden i jordbruksmiljöer. Enligt Kristiina Regina är det ett realistiskt mål att åkermarker ska kunna användas som kolsänka. I Finland är växtsäsongen kort vilket minskar kolinlagringen, men detta kan kompenseras med fånggrödor, goda skördar och jordförbättringsmedel.

”Motiverande faktorer för att öka kolinlagringen i jordbruksmarken är både bättre bördighet och pengar, det vill säga bättre inriktning av miljöstyrningen. Därför behövs det också bättre information som beslutsunderlag”, säger Kristiina Regina.

Fånggrödor fungerar som marktäckning när skörden har bärgats. På den översta bilden finns en klöver under korn, längst ner till vänster finns högrödor och klöver i provrutor. Längst ner till höger finns rödklöver, italiensk rajgräs och deras blandning. När det gäller gräs, klöver eller andra baljväxter, kan stöd ges till samlargrödan. Oljefrö är inte berättigade till kollektivt växande stöd. (foton: Hannu Känkänen)

Stora gårdar har bättre möjligheter att diversifiera odlingen jämfört med små gårdar. Det framgår av specialforskare Lauri Jauhiainens analysmodeller för böndernas beslutsfattande.

Är det stordriftsfördelar som gäller även här, eller kan diversifiering ge nya sätt att förbättra odlingens lönsamhet? Forskningsprofessor Heikki Lehtonen har tagit itu med denna fråga.

Heikki Lehtonen påpekar att det finns förvånansvärt lite forskning i frågan. Det finns beräkningar av täckningsbidraget för enskilda grödor under ett år, men det saknas beräkningar av de samlade effekterna av flera grödor och under flera år. Enligt Lehtonen bör beräkningarna utgå från snittpriserna under minst fem år för att det ska vara möjligt att få en bild av kostnaderna och inkomsterna.

Ofta hävdas det att diversifiering av grödorna lönar sig eftersom gödselkostnaderna minskar. Om avbrottsgrödan är en kvävefixerande art kan man spara pengar på gödselkostnaderna.

”Det handlar inte om någon stor kvävebesparing, motsvarande några tiotals euro”, konstaterar Heikki Lehtonen.

Nästa steg i Lehtonens kalkyler är att ta med monokulturens negativa effekter på skördenivåerna och ger följande exempel: Enligt experter minskar skördenivån för korn i monokultur med fem procent per år, och på fem år blir minskningen totalt 18 procent. Genom att vart fjärde år odla raps som avbrottsgröda får man ett täckningsbidrag på 250–280 euro per hektar under fem år genom gödselbesparing och rapsens bättre avkastning jämfört med spannmål.

I beräkningarna saknas ännu förändringarna i markens bördighet och inverkan av vädrets växlingar, men de ger ändå en vägvisning för hur förluster till följd av monokultur kan avhjälpas.

Lehtonen berättar att man nu håller på att gå igenom osäkerheterna i beräkningarna. Den mest intressanta variabeln är enligt honom förfruktsvärdet, det vill säga effekten av förfrukten på den följande grödans avkastning. I beräkningarna av täckningsbidrag i Diverfarming-projektet används nu för första gången systematiskt förfruktsvärden som tagits fram i andra studier vid Naturresursinstitutet.

”Till exempel vete kan ge en åtta procent bättre skörd efter en oljegröda. Inklusive täckningsbidraget för oljegrödan får man under fem år 220 euro mer i täckningsbidrag per hektar”, säger Lehtonen och konstaterar att ett sådant resultat verkligen ger lön för mödan.

Forskarna arbetar med att ta fram färdiga kalkyler för täckningsbidrag, som odlarna kan testa i workshopar och sedan bestämma sig om de vill delta i försöken.

”Varje odlare ska ta ställning till det utifrån sina premisser. Grannen kan ha en helt annan rotation av grödor”, säger Heikki Lehtonen.

Det största hindret för alla utvecklingsinsatser är priset på spannmål som inte har stigit i samma takt som produktionskostnaderna. Lehtonen betonar ändå att diversifiering sällan har en negativ effekt på lönsamheten, förutsatt att det även i framtiden finns köpare för skörden.

Utöver oljegrödor görs i Diverfarming också beräkningar för användningen av andra grödor och vall som avbrottsgröda, till exempel så att en odlingsgård sår grödan och en djurhållande gård skördar den. Då uteblir inkomsten från marknaden, men kostnaderna hålls låga och fördelarna märks i jordmånen. Lehtonen dristar sig att tala om att göra arbetet meningsfullt för bönderna.

”Inte blir man rik på det, men visst är det motiverande att arbeta för en bättre framtid för bonden själv och senare generationer. Växternas rötter luckrar upp jorden på olika nivåer och motverkar markpackning. I beräkningarna konkretiseras till och med de små fördelarna”, säger Lehtonen.

I framtiden kommer forskarna att fokusera på kolinlagring i marken och klimatkompensering. Enligt Lehtonen har jordbruksmark en potential att lagra kol, men bönderna ska även i framtiden belönas mest för att producera skördar.

”I dag baserar sig miljöersättningarna främst på reducering av läckaget av näringsämnen. Kolinlagring kan ges en större betydelse genom att bönderna kan välja kolinbindande grödor inom en schablon.”

Det viktigaste enligt Lehtonen är att bygga upp en inhemsk marknad för grödor som förbättrar markens bördighet. Foderprotein och balväxtbaserade livsmedel är en bra början, men det behövs också en marknad som gynnar kolinbindningen och den biologiska mångfalden. Då efterfrågan och utbud matchar, har bönderna mycket att ge.

”Det finns gott om möjligheter och osäkerhetsfaktorer. Sannolikt kommer många bönder att avstå från diversifiering och det kan vara ett ekonomiskt sunt beslut för dem. Många provar på det, och en del har kört med diversifierade grödor redan länge. Konsumenterna kommer att föredra inhemsk mat även i framtiden, och det är ju bara positivt om matproduktionen dessutom bidrar till kolinlagringen och biodiversiteten. Beslutet ligger hos bönderna”, säger forskningsprofessor Heikki Lehtonen uppmuntrande.

 

Text: Marjatta Sihvonen
Publicerad på finska i Maaseudun Tulevaisuus 27.1.2020.

Läs också