Inlägg Miljö, Vilt

DNA från en varg avslöjar vilken flock djuret hör till och var det har rört sig. De närmaste åren kommer insamlingen av DNA-prov att utvidgas till nya vargrevir i Finland. Syftet är att få så noggrann information som möjligt om vargpopulationen i vårt land.

Naturresursinstitutet utvecklar DNA-inventering för vargforskning och populationsberäkning av varg. I det nyligen lanserade EU-finansierade projektet VargLIFE (officiellt LIFE BOREALWOLF) utvidgas insamlingen av DNA-prover till sådana vargrevir som inte tidigare omfattats av DNA-inventering. Avsikten med det sexåriga projektet är att etablera regelbunden DNA-inventering för inhämtning av information om förekomsten av eventuella familjegrupper i varje vargrevir i Finland.

Insamling av DNA-prover från varg har en märkbar fördel jämfört med andra observationsmetoder, nämligen att det går att identifiera enskilda individer. Däremot är det nästintill omöjligt att identifiera en viss individ utifrån spår i snö eller iakttagelser. Har vargen rört sig i området tidigare? Eller är den bara på genomfart?

DNA-prover samlas in av både frivilliga medhjälpare och Naturresursinstitutets anställda

Så här bra spårningsförhållanden har vi inte haft i vinter. Foto Antti Härkälä, Naturresursinstitutet.

Då det finns snö rör sig Antti Härkälä, forskningsingenjör på Naturresursinstitutet, i terrängen med snöskor eller korta skidor med stighud. I Södra Finland klarar han sig oftast till fots. I områden där vargen är en nykomling är djurens vandringsrutter okända och spårningen börjar praktiskt taget från noll. Ibland får Härkälä tips från frivilliga provinsamlare eller rovdjurskontaktpersonerna.

Då Härkälä hittar vargspår börjar han följa spårlöpan bakåt. Det vanligaste DNA-provet som han plockar med sig är vargspillning. Ibland händer det att han tar vara på urinprov från snön eller salivprov från bett på dödade djur. I samband med att vargar märks med sändarkrage tar man salivprov på djuren. Från vargar som påträffas döda eller fälls med dispens tas vävnadsprover.

Naturresursinstitutets anställda samlar in prover på olika håll i Finland. En del av proverna skickas in av frivilliga insamlare, med andra ord jägare och andra som rör sig ute i naturen. Det kräver viss kunskap att känna igen spåravtryck och spillning.

Ett nytt prov jämförs alltid mot tidigare prover. Då får man veta om det handlar om en gammal bekant eller en ny individ.

– Ett år fick vi ett prov från en ung varg i Pöytyäreviret i Sydvästra Finland. Samma vinter identifierades den i flera prover ända uppe i Södra Österbotten. Det berättade för oss att vargen hade lämnat familjegruppen och styrt kosan norrut, säger Härkälä.

I den öppna tjänsten Riistahavainnot.fi kan både insamlarna och medborgarna granska var och när proverna på de enskilda vargarna har samlats in.

DNA ger exaktare populationsberäkningar för varg

Reviret för en vargflock är oftast ungefär 1 000 kvadratkilometer. Visserligen kan storleken variera mycket, från 600 upp till 1 800 kvadratkilometer. Många vargrevir gränsar till varandra. Det är omöjligt att veta om iakttagelser av varg och vargspår från olika delar av reviret hänför sig till samma individ. Därför är det ofta svårt att endast utifrån observationer avgöra hur många flockar det finns i ett område och var de brukar röra sig.

– Genom DNA-inventering kan vi jämföra var prover från en och samma varg har hittats. Område där det flera gånger hittas prover från samma individer kan anses utgöra revir, säger Antti Härkälä.

DNA-inventering bidrar med värdefull information för beräkningarna av vargpopulationens storlek.

– Det går inte att räkna en varg två gånger om man går efter DNA-prover, säger Härkälä.

Då samma individer identifieras upprepade gånger från prover tagna från ett område är det möjligt att uppskatta antalet vargar.

I Härkäläs region i Sydvästra Finland har man samlat in prover sedan 2014. Med data från en såpass lång tid är vargarna i Sydvästra Finland relativt väl kända. Härkälä kommer på jobbet i kontakt med lokalinvånare som vill ha information om vargflockarna i sitt område.

– Folk är ofta mest intresserade av de enskilda djurens historia. Varifrån har en individ kommit? Vilka vägar har den vandrat? Är den på väg vidare eller har den slagit sig ner här?

Text: Iina Ala-Kurikka, utgivare: Naturresursinstitutet

Artikeln kan publiceras i andra kanaler, när namnen på artikelns författare och utgivare (Naturresursinstitutet) nämns i anslutning till publiceringen.

Bilden uppe på skärmen: Kari Rossinen, Vastavalo.