Inlägg Biodiversitet, Miljö, Vilt

Både den endemiska europeiska bävern och den införda kanadensiska bävern breder sig till nya områden i Finland. Genetisk forskning har visat att det i många omrdåen redan finns av båda arterna.

Med en metod som tagits fram av Naturresursinstitutet är det möjligt att utifrån bäverspån fastställa om gnagaren varit en europeisk eller en kanadensisk bäver. Saliven i spånet analyseras på djurets arvsmassa och om analysen lyckas kan arten fastställas med absolut säkerhet.

Den ursprungliga europeiska bävern i Finland utrotades genom jakt på 1860-talet. De bävrar som vi har idag härstammar från individer som importerades på 1930-talet från Norge och Kanada. Då trodde man att det bara fanns en art av den stortandade gnagaren, eftersom det är mycket svårt att visuellt skilja mellan dem. Först flera årtionden senare insåg man att det var fråga om två olika arter.

Specialforskare Kaarina Kauhala på Naturresursinstitutet berättar att efter utsättningarna ökade populationen av europeisk bäver främst i Satakunta, medan kanadensisk bäver spred sig till stora områden av södra och östra Finland. Nu håller situationen på att ändras.

– Utifrån DNA-analyser på bäverspån finns det europeisk bäver utöver Satakunta även i nordöstra Egentliga Finland, Södra Österbotten, Birkaland och västra Lappland. Dessutom har två prover från Sydöstra Finland visat sig härstamma från europeisk bäver, säger Kaarina Kauhala.

Spån som skickats in av allmänheten analyseras på DNA på Naturresursinstitutets laboratorium. Foto Kaarina Kauhala och Anneli Virta, Naturresursinstitutet.

Miljöprov kan avgöra bäverns öde

Med hänsyn till beståndsvård är nödvändigt att veta vilken bäverart det är fråga om. Den införda kanadensiska bävern får jagas fritt med undantag för fridlysningstiden, medan för jakt av europeisk bäver krävs licens.

Behovet av att fastställa de två arternas utbredning uppstod i början av 2010-talet, då erfarna jägare började misstänka att bägge arterna förekom i Kihniö i Birkaland. Kaarina Kauhala fick undersöka skallar av djuren  för artbestämning och konstaterade att misstankarna var befogade. Resultaten verifierades genom DNA-analyser av vävnadsprov.

Problemet med skallar och vävnadsprov är att djuret måste dödas innan proverna kan tas. Kauhala funderade om artbestämning skulle vara möjligt med genetiska metoder från så kallade miljöprover, det vill säga någonting som djuret har vidrört.

– Jag tänkte att bävrarna gnager ju trä och att det fastnad saliv och DNA på spånen. Dessutom är det lätt att samla in spån, som inte heller väger så mycket. Genetikerna förhöll sig först lite tvivlande till det, men det fungerade, berättar Kaarina Kauhala.

Över 180 spån har analyserats

De första spånproven lämnades till Naturresursinstitutet för några år sedan och det tog sex månader att ta fram en lämplig metod för DNA-analyserna. Till dags dato har man på institutet analyserat över 180 spån som lämnats in av jägare och medborgare som rör sig i naturen. Specialforskare Terhi Iso-Touru på Naturresursinstitutet konstaterar att det varit möjligt att bestämma bäverns arttillhörighet från över 80 procent av proverna.

– Analysen kan misslyckas om DNA:t i spånen har brutits ner av solens UV-strålning eller spolats bort av regn, berättar Terhi Iso-Touru.

Största delen av spånen som skickats till Naturresursinstitutet härstammar från västra Lappland och Birkaland. I framtiden vill forskarna gärna ha fler prover speciellt från Sydöstra Finland, eftersom ett prov från Simpele visade att europeisk bäver också förekommer i öst.

Välkommet med nytt blod

Syftet med beståndsvård är att stärka populationen av den bäverart som är ursprungligen hemmahörande i Finland. Kaarina Kauhala uppskattar att vi har cirka 4 000 europeiska bävrar, medan antalet kanadensiska bävrar är flera gånger större.

– Den genetiska variationen hos europeisk bäver i Finland är liten, eftersom hela populationen härstammar från endast tre individer som sattes ut i Satakunta på 1930-talet, tillägger Kauhala.

Fyndet i Simpele tyder på att europeisk bäver också har spridit sig över riksgränsen österifrån. Kauhala påpekar också att de europeiska bävrarna i västra Lappland sannolikt har sitt ursprung i Sverige. Inflyttningen stärker den genetiska mångfalden hos vår ursprungliga bäverart.

Vill du veta mer?:

Text: Minna Nurro, utgivare: Naturresursinstitutet

Artikeln kan publiceras i andra kanaler, när namnen på artikelns författare och utgivare (Naturresursinstitutet) nämns i anslutning till publiceringen.

Bilden uppe på skärmen: Anssi Vainikka.