Bloggartiklar Annika Kangas Skog

Hela landets yta har laserskannats en gång och andra omgången pågår redan. Utifrån laserskanningdata har beståndsinformation om virkesförrådet i varje skogsägares skog lagrats i Finlands skogscentrals tjänst Minskog.fi.

Många har ställt frågan, varför det utöver denna information behövs Naturresursinstitutets riksskogstaxeringar (RST) som görs på provytor. Räcker det inte med en metod för inhämtning av skogsresursinformation i ett land som Finland?

Riksskogstaxeringarna inrättades för hundra år sedan uttryckligen för framtagning av riksomfattande och regional statistik. Från första början månade man om att informationen skulle samlas med gedigna och beprövade metoder och att informationens tillförlitlighet skulle vara känd.

Professor Yrjö Ilvessalo, som startade den första inventeringen, hävdade till och med att uppgifter om den genomsnittliga beståndsvolymen är värdelösa om de inte åtföljs av en bedömning av uppgifternas tillförlitlighet. Verifierad tillförlitlighet är fortfarande en hederssak vid RST.

Laserskanningdata lämpar sig bäst för beslutsfattande på bestånds- och fastighetsnivå, medan RST är ämnade för riksomfattande och regionala beslut. Visserligen kan man nuförtiden göra beräkningar utifrån bägge dataunderlagen till exempel i kommunerna, men de två metoderna har fortfarande olika fördelar och syften.

Utöver tillförlitlighetsinformationen är RST:s styrka framför allt att man varje år får färska resultat för hela landet och att den metod som används säkerställer att resultaten inte innehåller systematiska över- eller underskattningar.

En annan styrka är antalet koder som inventeras: på varje provyta registreras över hundra variabler. När dessa kombineras till en tidsserie kan man granska bland annat hållbarheten i användningen av skogarna, koldioxidinbindningen i trädbeståndet samt beräkna potentiella uttagsvolymer för framtiden.

Den största fördelen med laserskanningsmetoden är att informationen om de enskilda bestånden är tillräckligt exakt för att skogsägaren ska kunna fatta bra beslut om avverkningar och skogsvård.

Däremot garanterar metoden inte att summainformationen på till exempel kommunnivå skulle vara fri från systematiska fel som kan uppkomma vid uppdateringar av data om beståndstillväxt och avverkningar. Uppdateringar är å sin sida nödvändiga, eftersom laserskanningdata kommer att samlas in ungefär vart femte år. Tillsvidare upprättas inga tidsserier av dessa data.

I takt med att fjärrmätning utvecklas kommer de två inventeringsmetoderna eventuellt att närma sig varandra, men i dagens läge behöver vi nog två olika metoder.

Publicerad på finska i Maaseudun Tulevaisuus 22.3.2021.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Läs också